Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Johan Mortensen
pågående undersökningen af spökeriet i Storkyrkan. Humblom fann,
att det var den händelse, som han varit med om, och blef rädd att
tagas för en jakobin, som uppträdde i olika skepnader. Något
längre ned i gatan mötte han en madam i röd stubb, som sade,
att hon just var ute för att söka sin herres käpp och menade, att
det var just den, som Humblom bar. Han ville emellertid icke
lämna den ifrån sig. Hon visade honom då vägen till sin husbonde,
men visade honom fel, såsom hofrättsauscultanten gjorde henne
uppmärksam på. Käringen svor, och då Humblom vände sig om, såg
han elden stå som en kvast kring hennes stubb.
Slutligen fann Humblom det i annonsen uppgifna huset:
»Länge måste Humblom ringa på klocksträngen vid porten till huset
N:r 33 på Kimstugugatan. Ändtligen öppnades porten, men näppeligen var
Auscultanten inkommen, förrän den under mycket brakande föll efter honom
igen och smälde i lås. Vår hjelte befann sig i en förstuga, som svagt
upplystes af skenet från ett öfver porten anbragt fenster med många rutor och
sirater. Öfver uppgången till trappan stodo ett par hvalfiskkäkar, emellan
hvilka hängde en uppstoppad krokodil. Denne gapade midt emot
auscultanten, som kände blodet likasom krypa kring hjertat och vände sig mycket
snabbt mot porten. Men då han i skymningen träfvade efter låset, kände
han något ludet framför sig, och då han närmare undersökte, hvad det var,
märkte han, att han befann sig i famnen på en uppstoppad björn. Nu kände
Auscultanten likasom kallt vatten rinna hela ryggraden utföre och rusade, lutande
sig det mästa han förmådde, undan krokodilen uppåt trapporna. I dem såg
han upphängde kring väggarna, torkade rockor, uppstoppade ufvar, taskkräftor,
sköldpaddor, stora buffelhorn, runstafvar . . . Ändtligen anlände han till fjerde
våningen, och då han där knackade på en dörr, så hörde han själf, huru hjärtat
slog uti bröstet på honom.
»Stig in», ropade en röst inifrån; och knappt hann Humblom inom
dörren, förrän ett: »Hjärtligen välkommen!» böds honom af en liten, fryntlig
och till åren hunnen man, som hållande i ena handen sin runda och starkt
pudrade peruk, aftorkade med en snöhvit handduk i den andra svetten från
den kala hjessan; och sedan han för andra gången torkat sig, fortfor:
»Tusende gånger välkommen!» Jag har i saknad af min krycka verkligen
haft mycket besvär — ja, ganska mycket besvär med det små folket».
Härvid gjorde Humblom sig redo att utvickla historien om sitt fynd . . . Men
innan han ännu hade hunnit att öppna munnen, hade gubben satt på sig
peruken och själf fattat kryckan, hvarpå han strax vände sig till ett emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
