Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Moetensen, Riddar S:t Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Johan Mortensen
Emellertid hade den gamle fått den på Humblom uppklättrade lillgubben
om öronen och knackade honom tre slag med kryckan i pannan, då kraften
genom den motsatta ändan förflög under ljud af ett sakta väder; men en
vanlig rökgubbe blef qvar, hvilken till torkning upplades på de dertill
ofvan kakelugnen utbredda pappersarken. Sedermera gaf den gamle sig i
färd med de öfriga, rörande sakta med kryckan i högen, hvaröfver mycken
jämmer och olat förspordes bland de små, som togo till flykten under de
mest manhaftiga åtbörder. Humblom åter, som ej visste, hvad han skulle
tro om allt detta, och som slutligen tyckte, att hela rummet började dansa
omkring med honom, såg efter dörren. Denna kunde han likväl icke
upptäcka för de små blå flammorna, som hoppade opp, då någon rökgubbe satte
lifvet till; hvarjemte han hörde en fortfarande kedjesalva af de modernt
modigas dödspustar, hvarvid näsan ej heller blef lottlös. Ändtligen blef han
så häpen, att han släppte hatten och fattade med bägge händerna omkring
sitt eget hufvud för att liksom fasthålla det, emedan det förekom honom som
funnes det af hans ingenium och judicium (Collegii penningar och läxor),
hvarpå han af Juridiska faculteten erhållit rätt vackra betyg, intet mera
qvar än att om gubben också kom hans panna allt för nära, så vore det
måhända äfven för honom, beställt med alltsammans.
»Yar god och sitt ner!» bad den gamle, tilläggande: »Jag tror, att
herren mår illa». Men Auscultanten, som fruktade att svimma, tryckte bägge
händerna för ögonen, då gubben fick honom i armen och förde honom till
en stol, fortfarande: det är blott kraften utan kraft hvilken grasserar litet
grann, innan den kommer ut; men af alla de käpphästar lycksökeriet rider
är den lättast att tämja ...
»Förlåt mig, min nådigaste herre!» sade någon just i detsamma
knastrandet slutade åt auscultanten, som skyndsammast slog upp ögonen och såg
framför sig gubben i ljusblå jackan. I ögonblicket stod vår hjelte på
fötterna, bockade sig och tittade sig omkring efter många af samtidens goda
hufvuden, hvilka nu helt sirligen lågo på sina rena papper upplagda till
torkning. »Jag har haft den ohöfligheten», fortfor gubben, »att låta min
nådige herre vänta. Men jag måste rulla dem, medan gröten ännu var varm;
de hade eljest stelnat för mig; hvilket i mina små och beträngda
omständigheter tillskyndat mig en nog kännbar förlust. Medge mig likväl, att det är
hårdt för en gammal tjensteman, som under fyrtiotre års tid oförvitligen
fullgjordt sina skyldigheter att nödgas taga sin tillflykt till dylika binäringar.
Nå, nå, Jag ligger emellertid, lofvad vare Gud! ingen till last! Jag sköter mitt kall,
utan anmärkningar, utan klander . . . Men här står jag och pratar, utan att
veta, med hvem jag egentligen har den äran att tala. Att vi äro gamla
bekanta, det vet jag; men det nu begagnade namnet är mig obekant.
»Förlåt mig, min herre,» svarade auscultanten. »Jag förstår ej, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
