Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byron i den svenska litteraturen före Strandberg 147
Härmed ha vi från lofsångerna öfver filhellenen Byron kommit
öfver till den talrika mängd af dikter, där intresset för Byrons
romantiska lif och lefverne i öfrigt tager sig uttryck. Vi ha sett, hur
flitigt hans lif och diktning kommenterades i den svenska
pressen — ännu Freja 1837 innehåller en mängd anekdoter om
honom. Särskildt kände man, som Nybom, det starkaste medlidande
med detta sargade, olyckliga människohjärta, och ett af skalderna
omtyckt motiv är därför att framställa Byron i lämplig, helst
grekisk, miljö och låta honom hålla en monolog öfver sitt lifs sorg och
elände. I Carl August Adlersparres 1836 af Akademien prisbelönta
"Byrons monolog" placeras hjälten — liksom hos Nicander — bland
ett antikt tempels pittoreska ruiner. Han klagar öfver sitt sinnes
disharmoni, öfver den ständiga slitningen mellan de goda och onda
makterna inom honom. Han känner sig dock lugn i det medvetandet,
att han alltid sträfvat att göra det rätta och att "gå framåt uti
kraft och vishet och sig förädla", och han tillägger nästan med ett
dygdemönsters öfverseende nedlåtenhet: "Och den, som ej tänkt
så, jag rörd beklagar"(!) — Orättvist har han blifvit bedömd:
Läs mina skrifter, stränga eftervärld,
Och döm mig sedan; ty af detta domslut
Skall Kyrons värde klarna mer och mer,
och han fäller de själfsäkra orden:
Och om I for sken mera djupt och ädelt,
I skolen finna, hvad jag eftersökt,
Och att jag kämpat för det sköna, sanna,
I tankens verld förblef jag obesegrad.
Och mörkret svor mitt fall — men Byron stod!
Det är en entusiastisk och högstämd apologi för Byron, som
Adlersparre ger. Men nog får den ädle lorden väl starkt tycke af en
stackars förföljd oskuld, och nog kan det med skäl ifrågasättas, om
han någonsin tänkt alla de vackra tankar, som den välvillige
diktaren lägger i hans mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
