Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byron i den svenska litteraturen före Strandberg 151
Året efter det Nybom utgifvit "Byron i Grekland", var han
färdig med "Sista natten i Alhambra" (1839), en versberättelse i
4 sånger. Den är besläktad med Byrons romanser, hvars figurer
i någon mån stått modell till Nyboms Boabdil och Zuleima. Styckets
förtjänster äro en skicklig komposition och språkets ovanligt
smekande välljud. Men Byron-maneret går igen äfven här. Några
exempel: Hatet liknas vid
En ängel, som ett mord begår
I själfva himlen af sitt eget hjärta
Och vandrar sedan ut förtärd af afund
Och gläds att oifra andra åt sig själf
Om ett kvinnolik, som Boabdil sett i drömmen, säges:
Och genom hennes läppars blåa port
En eldgul hydra ringlade sig fram,
Kanske det var den blyga jungfrusjälen
Och, listigt plirande ur svartgrå ögon
Hon bet sig in så djupt uti mitt hjärta
Och aflade där inne tusen andra,
Som drucko snålt af blodets purpurströmmar
o. s. v. Här ha vi också en reminiscens från "Mjältsjukan".
E. W. Ruda har skrifvit en romansartad dikt, "Hugo",1 som
emellertid är mer vemodig än Byronskt hemsk och vild. Här
behandlas det gamla temat om riddaren, som dragit på krigståg till fjärran
land och återkommer just på den dag, då hans älskade skall förenas
med en annan. Atterbom förklarar, att "Hugo" är ett förträffligt
poem, hvari vi dock ej helt kunna instämma på grund af de talrika
Tegnérismerna. Någon gång, fast mera sällan, gör sig också Byron
påmint.2 —
1 I Psyke 1830.
2 Ruda var en harmonisk natur, som blott någon enstaka gång lägger i
dagen pessimism och bitterhet. Icke desto mindre var Byron en af de skalder
han mest beundrade. Som bevis på hans intresse för denne kan anföras hans
öfversättning af Brydges’ »Opartisk skildring af lord Byron, såsom skald och
menniska» (1831), försvenskningen af en Byronsk dryckessång samt ett
epigram öfver denne (Hebe 1831) med följande entusiastiska slutkläm:
Lyriska skaldernas kung var du och är och förblir.
Något inflytande på Rudas diktning — »Hugo» undantagen— har Byron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
