Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Gunnar Biller
Ty iskalla hjertan
De äro mot polen
Som polen mot Sahra.
Sist i samlingen finna vi ett poem, "Brottslingen": det är en
abstrakt missdådare, som håller en hårresande harang öfver sitt "usla
hjerta". — I Hebe har samme författare en dikt med samma titel,
där den kvalde brottslingen — en ny Dante — vandrar omkring
på "Olycksalighetens ö" och betraktar alla de osaligas växlande
straff. Här möter han i en vissnad, gulblek skepnad sina egna
samvetskval:
Du själens lik, du mitt förstörda jag!
Den förföljer honom öfverallt, så att han till sist önskar sig få
vara ensam, alldeles ensam. Han bönhöres och slungas af en
hvirfvelvind ut i det stora Intet, där han som "mägtig konung" tronar
"i gränslöst, namnlöst, i ett liflöst land".
Man kan icke gärna finna någon njutning i att höra dylika
ut-gjutelselser af en uppdiktad typ; för att ha något berättigande måste
de hänföra sig till en bestämd individ, för hvilken läsaren kan hysa
intresse. — Fryxell är ej ensam om att odla denna egendomliga
genre. I Indebetous förut nämnda skrift "Gerda" förekommer
"Brottslingens monolog", hvarom Heimdall fäller följande omdöme, som
för öfrigt kan gälla hela genren:
"Läser man åter ’Brottslingens monolog5–––––-så befinner
man sig liksom på ett svallande haf, utan styre och kompass; man
kastas medvetslös från den ena vågen till den andra, och drifves
väl fram med strömmen och vinden, men man hvarken strandar
eller kommer lyckligt i land; sjögången är det enda minne, man
förer med sig från denna färd." Af öfriga dikter i denna samling
gå några i samma stil, ur andra talar en stark sensualism.
I Psyche 1830 är det "Själfmördaren", som biktar sina känslor.
Han är led vid människornas "krälande slägte"; "smärtans
tåreflod" har släckt hans lifslust:
Qvalen diade
snålt mina ögon,
utbrister han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
