Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gunnar Biller, Byron i den svenska litteraturen före Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Byron i den svenska litteraturen före Strandberg 159
Ej under då, att han gör slut på sin eländiga tillvaro genom
att kasta sig i hafvet. Författaren till detta stycke kallar sig Eghl.
Också Nybom diktar om "Sjelfmördaren" (Linnæa Borealis, 1841).
Vi kunna med lugnt samvete förbigå öfriga versskribenter, som
i dessa kalendrar eller annorstädes bikta sina och andras mer eller
mindre affekterade kval. Ur en del af den förut nämnda fröken
R***:s dikter tala världssmärta och förtviflan (’’Synvilla",
"Stjern-natten"); en, som tecknar sig K, skrifver ett "fantasispel" — till
hälften spökballad — där hjälten heter "Herman", "röfvarn,
qvinnomördarn" (Psyche 1831); C. W. J. sjunger om "Hjertesorgen" ("Det
är skönt att ha förlorat allt!") (Vinterblommor 1836); Nils Lilja,
hvars dikter eljest ha religiös färg, utstöter i "Ecce Homo"
(Journalen 1853, n:o 63) en "dödssuck ur en mördad själ"; och ur C. J.
Lénströms "Förbannelse-sång", tillägnad "Mörkrets Gudar" talar
ett människoförakt utan gräns, hvilket bjärt sticker af mot hans
öfriga lifsfriska "Lyriska förstlingar".
Också Nybom inbillade sig understundom, att han var besatt af
den store Byrons sönderslitenhet och demoniskhet. I "Niagara"
träder oss denne olycklige Nybom till mötes:
Så genom hjärtats midnatt kör
Förtviflans vilda spann härinnanför,
Och lidelsernas djäflar hånfullt skratta
Sig vältrande i brott på lastens matta.
Orsaken till allt eländet är en trolös flicka, hvarför både hon
och hela mänskligheten i öfrigt voro värda ödet att med sina "dolda
brott och fagra eder" störtas ned i Niagaras bränningar. Och den
i all sin fasansfullhet skönaste stund i tiden vore den dag, då
"Niagara uppslök Niagara!" — Tack vare vännen Sätherbergs lugnande
svar på denna dikt vinner emellertid "nattens skald" åter försoning
med lifvet och får mod att lefva det ut; den djupa världssmärtan
försvinner som genom ett trollslag, och Nybom förklarar i en
dikt n:o 2:
’Min förra sång, var den ett gyckel bära’,
Så ligger den nu död i Niagara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
