Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alvar Silow, Tegnérs täflingsskrifter i Svenska Akademien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tegnérs täflingsskrifter i Svenska Akademien
15
den poetiska anda, som ehuru ännu icke genom konsten fullkomnad
deruti röjer sig".1
Försonligheten.
Ode
Låt oförrätt bli glömd så snart den är begråten
Och Hämden dö i Ångrens famn
Oxenstierna.2
När de Store ödelägga
för sin nyck en osäll verld,
och i Themis wågskål lägga
ej sin rätt, men sina svärd;
när de svagare förtryckta
vinka sveken till sin strid; —
i ditt eget hjerta flykta,
och slut der med verlden frid.
Dagen kommer från det Höga,
blomman öppnas, fälten le.
Menska, låt Hans rena öga
i ditt bröst blott oskuld se.
Qvällen kommer med sin stjerna,
Hvilket lugn kring dal och fjäll!
Stäng för hat din barm så gerna
som för nattens vind ditt tjäll.
Döm ej strax den vilseförda,
stolte Vise, med förakt.
Icke vägde du den börda
Ödet på hans skullra Jagt;
Icke talde du de strider,
som han stridde för sin dygd?
Icke wet du hwad han lider
af sin ånger, af sin blygd?
Trotsa, svage, ej på stödet
af din dygd i stoftets verld.
Öfver molnen sitter Ödet,
och ur natten slår dess svärd.
Lik en trolös vän försvinner
all den kraft ditt hjerta fått,
och du ser dig om och finner
dig allena med ditt brott.
Ofvan skyarna förbarmar
sig en Kärlek öfver dig,
som i faderliga armar
håller verlden, håller mig ’
Och du låter Angren gråta,
och du ser ej nödens fjät,
vill ej älska, ej förlåta
Menniska, fast Gud förlät!
Hvarför mörda dessa händer,
Hvi stå Hyddorna i brand?
denna bölja hvarför länder
Hon så blodig till vår strand?
Hjeltar, bödlar från Er parma
låt mig rifva lagrens blad.
Låt min lyra dyrt förbanna
hvarje lyra som Er qvad.
Edra ryktens örnar flyga
vilda, blodiga, mot skyn.
Snart dock Edra minnen smyga
rodnande ifrån vår syn
Intet hjerta, blott en runa
död och kall, Er hugkomst bär.
Skin på grafven ej du Luna,
och du blomma, gro ej der!
1 Se: Inr. Tidn. n:r 141, den 30 dec. 1806 samt Ljunggren: Sv. vitt häfd.,
III, s. 569 f. och Sv. akad. hist., I, s. 246.
2 Ur: Oskuldens religion, (versionen i Arbeten, 1. Del, Sthlm 1805, s. 164).
— Den första anförda versraden, här något felaktigt citerad, börjar egentligen:
»[Låt hjärtat af en bror förenas med dess namn:]
en svaghet vara glömd etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
