Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Martin Lamm
posten utan "at man i sjelfwa det sistnämnda Dagbladet börjat
införa de förebråelser, som göras detsamma". Han anser, att detta
antingen kan förklaras genom att tidningen helt enkelt står under
utgifvarens ledning, "hwilken af obetänksamhet intager alt hwad
som inlämnas" — som vi se en pik mot Holmberg — eller att
redaktörerna mena, att tidningen ej kan lida skada "af wissa små
individuers angripelser".
Ett ännu tydligare bevis för Kellgrens författarskap ger
emellertid följande försvar mot beskyllningen för personlig satir: "Den
regel man tusen gånger uprepat, at man i Satirer och Granskningar
bör angripa lasten och dumheten, men ej den lastfulle och okunnige,
synes grunda sig på en ganska Scholastisk distinction. Hwad wil
det wäl säga, at man bör lasta smickret, men intet smickrare, straffa
klåperier men intet klåpare? Wore det intet lika slugt at påstå det
en Domare bör låta hänga stölden men intet tjufwen, at Konungen
bör sätta af ämbetsfelet men intet ämbetsmannen?" Man jämföre
härmed följande uttalande i "Tal om satirens vederstygglighet"1:
"Rätt och väl, säga de, förföljen utan skonsmål den nedrige Pas~
quillanten som antastar personerne; men prisen och berömmen den
nitiske Skalden som blottställer laster och gör dårskapen löjelig. —
Hvilken sophisme? Hvad är då väl lasten annat, än personen som
gör lastbara gerningar? Hvad är dårskapen annat, än dårarne som
galnas?"
Kellgrens författarskap visas också af en passage, som varierar
ett af hans favorittemata vid denna tid: "Så snart en författare så
mycket uphöjt sig öfwer hopen, at man ej mera kan neka hans
förtjänst, är wanliga utwägen för medelmåttans barn, dem han
fördunklat, at söka hämd på hans caracter. ’"Ja, säga de, det är sant;
det är en qwick karl; men–––––-det är alt för olyckligt at han
skal ha så elakt hjerta. Dessutom är han ej heller nog sann, nog
grundelig. Hans infallen, hans Epigrammer hålla intet streck med
1 Detta tal trycktes först i förkortad och förändrad form i St. p. 1795 39
—43. Emellertid har jag i en afskrift ur E. M. Fants samlingar i U. B. (sign.
P. 145) återfunnit det ursprungliga talet, sådant det hållits i sällskapet Aurora
under titeln »Tal om Satirens skadeliga verckan på alment och enskildt hasta».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
