Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten 135
finna. Att döma af det stycke jag kunnat jämföra, tyckes det vara
en mycket fri bearbetning, och det är ju ej uteslutet, att uppsatsen
i det väsentliga kan vara ett själfständigt verk af Kellgren. Utom
Eks argument för Kellgrens författarskap, som synas mig vara fullt
öfvertygande, kan man påvisa flera andra passager, som erbjuda
öfverensstämmelser med uttalanden af honom. Då det i vår
uppsats säges: "Wår Moral är satt i Epigrammer: wåra Oder i
bref-styl", så kan man ju erinra om, att han i svaret på Vingårds
inträdestal (S. S. 3 s. 267) talar om "Lagen framstäld i epigrammer och
Evangelium i gåtor". Själfva grundtanken i uppsatsen återklingar
också flerstädes i Kellgrens senare uttalanden. Så t. ex. i svaret
på Armfelts inträdestal, där han klagar öfver hur " den vackra verlden"
med sin "goda ton" gett oss "läckerheter för föda, grannlåt för
klädnad, det täcka för det sköna". Och i "Philosophen på
Landsvägen" och "Strödde Reflexioner" förkunnas gång på gång, att
passionerna försvagats och på samma gång dikten förnedrats, i samma
mån som människan fjärmat sig från barbariet (jfr ned. s. 142 f.).
På grund af de stora likheter, som den företer med
tankegången i denna uppsats, torde det kunna ifrågasättas, om ej
"Målning af tidens seder" i 1780 62 också härstammar från Kellgren.
Här tages det direkt ståndpunkt till den Rousseauska kulturtesen:
"Utan at tro Rousseau, at det är kunskaperne som framalstra och
föröka lasterna, måste man dock medge at de ej heller utrota dem;
alt hwad de kunna göra, är at mildra eller förwandla dem:
åtminstone har det gått så til i wåra dagar." Därefter skildras huru
den nya tidens humanitet i grund och botten är ett
svaghetssymptom: "Patriotisme, nationelt ädelmod, stora gärningar, alt sådant
försvrinner. Emellertid fins det i sederne en wiss mildhet, och
jag wet icke hwad för et slags lyckelig swaghet, som werkar en
oförmögenhet at förtrycka med grymhet, som gör at man ger utan
godhet, at man hjelper utan medömkan, och at man ej är hård ända
til at wara barbarisk." Det är fullkomligt samma ståndpunkt, som
i ironisk form föres fram i uppsatsen "Om det Täcka", där det
talas om att man "beröfwar menniskan en farlig styrka och lämnar
henne en lycklig swaghet". Och ännu tydligare är likheten med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
