Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 Martin Lamm
Det är ej blott genom sin dubbelställning som skald och
upplysningskämpe Kellgren kommit att så starkt känna och betona
denna motsats mellan verklighetens och fantasiens värld. Det fanns
i hans eget inre ett irrationellt element, som rebellerade mot alla
förnuftets kommandon, sensualismen. Det kan stundom tyckas,
som om han i erotiken såge ett stycke sann verklighet, som ej
lede af "villornas" bräcklighet. Så i det trotsiga proklamerandet i
Sinnenas Förening, att "ingen sällhet äger grund, som ej af våra
sinnen gifves". Så i Samtal med Förnuftet, där begreppen ära,
odödlighet, fosterland visa sig vara "tomma namn" mot den
verklighet, "som mellan Sulmas lakan visas". Så framförallt i sången
"Til Rosalie", lifskonstnärinnan, som ernår och delar med sig så
mycket mer verklig sällhet än de trumpna moralister, som jämra
sig öfver henne.
Men bakom dessa lofsånger till kärleksruset ligger hela tiden
medvetandet att också "den ljufvaste, den största" af "lifvets
skänker" närmare besedd är en illusion, "en brånad, spridd med
blodets lopp", en lusta, som, när den tillfredsställts, låter oss se
världen ännu mer ödslig och kall.
Och ej nog härmed! Redan nu börjar Kellgren känna det
förnedrande och förstörande i de sexuella utsväfningar, åt hvilka han
lidelsefullt hänger sig. Han anar, att de redan undergräft hans
svaga fysik och föra honom mot en förtidig död. "Jag har all
anledning att tro, det min promenad ej blir lång på detta löjliga
klotet"; skrifver han redan 1783 till Rosenstein. Och i återsvaret
till Wellander (S. S. 2 s. 257) finns redan något af Timons tonfall:
Om ej för evigt dömd til dessa villors slaf
Som mig förtära och behaga,
Kanske jag vid din röst de bojor kastat af
Dem Paphos Gud befallt mig draga
Jag fruktar — ach! til brädden af min graf.
Det är denna känsla af att själf vara dömd till en lidelsernas
slaf, att ej kunna följa förnuftets röst, som ger Kellgrens polemik
dess uppjagadt hektiska färg. Han är aggressiv, därför att han sak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
