Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Bidrag till kännedomen om Kellgrens journalistiska verksamhet i Stockholmsposten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 Martin Lamm
hennes fysiska behof. Kanske skola en gång läkekonst och lagstiftning
i förening kunna omskapa individen, förvandla hans laster till dygder,
hans dumhet till geni.1 Det lider intet tvifvel, att dessa
förhoppningar, ehuru oftast uttalade i form af skämtsamma paradoxer, dock
af Kellgren hysas på rent allvar. Hans förebilder, de franska
encyklopedisterna, väntade sig ju också ingenting mindre af den
vetenskapliga utvecklingen.
Men å andra sidan finnas på flera ställen i Kellgrens verk
uttalanden, som tyckas gå stick i staf mot denna åskådning.
I sannsagan Oxarne (1782 260) opponerar sig den förnuftige
oxen mot hela denna benägenhet att härleda mänskliga
handlingar ur egoistiska motiv: "Det kan wäl wara, swarte han;
hwar och en har afseende på sig sjelf i alt hwad man gör: Men
man bör ej så noga se derefter . . . Orsaken hwarföre människjorne
afskräckas at wara dygdige och hjelpsamme, är til en stor del den at
man ständigt misstyder de ädlaste gerningar såsom härrörande af
egennytta, högmod, och andra personella motiver. Hwad oss angår,
subtilisera wi ej så mycket med dylika undersökningar."
Samma pessimism i fråga om upplysningens lyckobringande verkan
finna vi i uppsatsen "Om det Täcka" och den därmed besläktade "Mål-
1 Den ursprungliga texten till Auroratalet undanrödjer alla tvifvel om
att denna åskådning redan fanns i fullt utbildad form under Åbotiden. Jag
anför som prof en passage, som strukits vid tryckningen: »Bräckeliga varelse!
En droppa blod för mycket kan släcka din dygd, en droppa för litet kan
föröda dit snille. När vi säga om någon det är en lastbar man, vill det ej annat
säga än at han handlat annorlunda än vi skulle handlat i samma belägenhet.
Men när äro vi säkre at belägenheterne varit lika, at motiverne varit de
samme som våra, och at de värckat på enahanda sätt. Alla våra idéer bero
utaf själens organer och så olika som organisation är hos särskilte menniskor,
så olika måste de ock fatta, jemnföra och dömma om tingens förhållande. En
sammansättning af finare fibrer ger känslofullare organer hvilcka följackteligen
af objecterne måste ärfara intryck, hvars styrcka är okänd för andra. Således
är det omdöme man gör om andras upförande altid orättvist, vare rådslag
altid onyttige och våra straff altid grymma... Imedlertid syfta alla våra
enskildte känningar och de omdömen deraf härflyta till den för alla kännande
varelser gemensamma böjelsen, böjelsen till sällhet, begäret at väl vara. Detta
begäret, ehuru olika tillskurit efter omständigheterne, verckar dock altid och
utan uppehör, så väl hos den lastfulle som den dygdige, så väl hos
missdådaren, som den goda menniskan.» Det är, som vi se, La Mettries och
Helvetius’ åskådning i dess mest tillspetsadt materialistiska form, som här
kommer till uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
