Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson, Jakob Fredrik Neikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Fredrik Neikter 213
denna frikostighet til några individua bland de lärde hälst Poeter,
Metaphy-sici och Antiquarier. Den trovärdiga Plinius omtalar (i 4:de boken 13 Cap.)
et folk Fanesii vid namn som hade så långa öron at de dermed kunde
betäcka hela kroppen. Ach om Pindendunses öron allenast blefvo duplo
maj öres skulle han af dem äga samma nytta til märkelig besparing på
kappråck. Strabo lib. 15 p. 721 kallar dem Entoceter men tviflar om de
värkeligen existera, men som Solinus lib. 7 C. 5 intygar det samma som
Plinius och Strabo dessutan af Theologiska Faculteten i Smyrna var
anklagad för Socinianismus förfaller alt tvifvelsmål i denna saken. Poggius i 4:de
boken p. 130 De Yarietate Fortunae intygar at på öen Ceylon skola gifvas
menniskor med mycket långa öron. I L’histoire des Incas de Perou tome
1 C. 22 berättas väl, at Peruvianerne hafva mycket långa öron; men
Auctor til Recherches sur les Americains, nämner at sådant finnes hos flere
Americanska folk och at Spaniorerne kalla dessa långöron Orejones men
Fransoserne Oreillons. Denna Auctor håller emedlertid före at denna längd
icke är naturlig utan at de göra sina öron långa med konst genom
ifästade tyngder, hvarigenom örsnippen utdrages i späda åren. Herculis öron
hafva väl icke varit så långa men ägt en annan märkelig egenskap at de
varit rörliga (mobiles) när han åt. Ju hungrigare guden var ju fortare
gingo öronen. Det är bekant at Hercules satte deri en stor Point d’honneur
at anses för den största fråssare och som han kunnat upäta en oxe i målet
lärer praetensionen icke varit utan all apparence af billighet. En benämd
Lepreus utmanade honom på duell, at äta. De lärde äro icke eniga
hvil-kenthera fick segren. Athenaeus lib. 10 ini. berättar at Hercules fått
öfverhanden. Det samma intygar Aelianus lib. I C. 24 men Pausanias lib. 5
påstår at Lepreus blifvit öfverman. Jag för min del har det bästa
förtroende til Athenaeus så lyder hans ord eloáYstat Ss 6 eHpa%X^ç xai Asrcpsl
ftpooTcaXsoajiévoo aoToo Ttspi icokvxpoL†iaç ipiÇow Ttai vsvfoujxe. Men vare
härmed huru det vill, står det doch fast at Herculis öron under denna striden
gått som en flagga i stormväder. Audiamus verba aliquot ex hymno ad
Herculem Epicharmi apud Athenaeum 1. c.
ftpwrov [liv cfl %5 ead-ovt X§oiç viv àizod-ávoiç
ppsjjiet [isv ç>ápi>Y£ sv§oiF, àpa|3el å Yváfroç
<|>o(pst S’6 YOjJiytoç, zézpif o xovo§cov
ci£ei §s zctiç ptvsaot, tuvsi 8’ooara
Du skulle dö af förskräckelse om du fick se honom äta, det skärrar
i svalget kindbenen susa oxeltänderne dåna, ögontänderne gnissla, han
fnyser med näsbårorne och rycker med öronen. Men Hercules var äfven
så käck karl at dricka som at äta; så skrifver Statius Theb. 1. 6 v. 531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
