Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Nilsson, Jakob Fredrik Neikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 Albert Nilsson
To copy nature is to copy them.
Emellertid förmärkes under hela 1700-talet en mer eller mindre
kraftigt framträdande opposition mot antikimitationen. Denna
opposition sammanhänger intimt med den metamorfos, som begreppen
natur och geni undergå. Fransk-klassicismen fann natur hos de
gamle, men med natur menade den det förnuftiga, det allmänna, som
fattas med förståndet. Snart började man i naturen se det
ursprungliga, det djupast liggande, det omedvetna; naturens
oberördhet sattes i motsats till samfundslifvets förkonstling. Denna
naturuppfattning påträffas redan hos Shaftesbury och återfinnes sedan
bredvid fransk-klassicismens rationalistiska här och hvar, tills den
i Rousseaus naturevangelium får sin slutgiltiga form.
Likasom förut ansåg man antikens främsta egenskap vara natur,
men den natur man nu fann i antiken var friskhet, ursprunglighet,
originalitet. Med denna natur- och antikuppfattning blef det en
meningslöshet att efterbilda de gamla, ty genom efterbildningen
gick man just miste om det som skulle efterbildas. Att imitera sig
till originalitet är en meningslöshet. "The less we copy the
renow-ned ancients, säger Young i sina Conjectures ön original
composition, we shall resemble them the möre."
Neikter är starkt berörd af denna nya åskådning, som arbetade
sig fram i tiden och som förbereder romantiken, men han tar aldrig
steget fullt ut. Antikimitationen hängde så nära samman med den
aristoteliska mimesisteorien, att man ej kunde helt frigöra sig från
den förra, innan man öfvervunnit den senare, något som icke sker
förrän hos Goethe, Kant och Schiller.
Då Neikter i föreläsningarna yttrar, att de som i nyare tid
skrifvit goda poemer alltid varit väl hemma hos de gamla, så står
han ännu kvar på den äldre ståndpunkten. Ett sådant yttrande
pekar tillbaka mot Boileau. Likaså när han i inträdestalet säger,
att vår vördnad för de gamle styrkes "när vi ihogkomme, att
sednare tiders störste snillen, de som närmast liknat Forntidens,
såsom Tasso, Boileau, Racine, Pope, Addisson m. fl. merendels sjelfve
ärkänna, att alt hvad som förtjänar någon acktning i deras egna
arbeten; deras vackraste och mäst berömda ställen icke äro särdeles annat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
