Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 103
hvarmed han utrustat sina andeväsen, de underliga namn, som han
gifvit dem. De tre klasserna af öfveränglar heta sålunda Ynsis
Aransis och Murnis, under det att motsvarande klasser af djäflar
bära namnen Ubus, Sibus och Prunus.1 I Murnis återfinna vi ju
hela denna värld af andeväsenden, och det förefaller ganska
oförklarligt, att Almquist kunnat utgifva detta verk, utan att samtidigt
meddela någon redogörelse för sin andelära. Utan kännedom om
denna är Murnis rent obegriplig.
Utom skildringen, af andevärlden innehåller emellertid denna
handskrift en särdeles originell plan till en jordisk kult i
sweden-borgsk anda. Då poesien skall "imaginera Folk, lefvande i den
nya religionen", bör dess "plastik", anser Almquist, äfven
"imagi-nera Bruk för dessa Folks Cultus". Vi få alltså här utförliga
beskrifningar öfver huru den nya församlingens tempel böra afmålas
i poesien, ej såsom dystra och mörka kyrkor, utan såsom öppna
rotundor eller sjuhörningar med pelare i grekisk stil,
sammanbundna med blomsterguirlander. Slipade och prismatiska glas skola
i det inre sprida " iris-skimmer". Men gudstjänsten skall dessutom
äga rum i "löfsalar, klipte i Tabernakelform", i fria lundar och på
höga berg. Hos vinterfolk kunna de ersättas af "täta bygnader i
samma ande", uthuggna grottor och ihåliga träd. Templens inre
skildras lika utförligt. Almquist har, som vi se, lånat Swedenborgs
skildringar af gudstjänsterna i himlen och ytterligare utsmyckat
dem med detaljer ur egen fatabur. Han gör också reda för de fes-
1 De namn, som »ljuda» i den andliga världen, kunna naturligtvis ej
fattas »af något jordiskt menniskoöra». De namn, som Almquist meddelar, äro
därför endast afsedda för den poetiska skildringen af andevärlden.
Emellertid anser sig A. likväl ha fått dem på någon sorts öfvernaturlig väg. Han
beskrifver tillvägagångssättet vid namngifvande t af änglasamhällen så, att
skalden »i sitt väsende> söker sätta sig i gemenskap med resp. änglar och
sedan låter »det Lif, hvaruti han då andas, influera på Språkorganen». Då han
sedermera på försök nämner olika namn, skall han till sist stanna vid ett af
dem, »emedan dess klangform corresponderar med hans inre Väsendes Tanke
om den Ängel, han vill benämna». Jag har nämnt detta, emedan det utgör
ett kuriöst bevis på den betydelse, som redan nu namnens klangfärg spelar
hos Almquist. Redan i hans tidigaste dikter visar sig denna egendomliga
förtjusning för namn med exotisk doft, som i hans musikaliskt påverkbara
fantasi framkalla de mest skiftande idéassocitaioner. Det är därför han
gärna vill anse denna gåfva att uppfinna namn vara af öfvernaturlig art.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
