Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 Martin Lamm
domsverk skola vi möta naturbarn med samma lafontaineska drag
af pikant kyskhet.
Vid sidan af Lafontaine är den skräckromantiska
romanförfattaren C. H. Spiess den i det ofvan nämnda uttalandet af Herr Hugo
utförligast behandlade. Han ger en utförlig apologi för hans i
allmänhet föraktade romaner, finner honom "romantisk", "mystisk",
legendmässig" och "väl ej uppnående en Mefistofeles, men dock
temligen ditåt". Att han i utförandet ej lyckas så väl, erkänner
han likväl.
Att denna beundran går tillbaka till Almquists lektyr under
ungdomsåren visas ju bl. a. af det ofvan citerade uttalandet om
Spiess’ roman Hohenstaufen, som där jämställes med ett vid denna
tid så erkändt verk som Fouqués Zauberring. Att också de öfriga
af Spiess’ romaner, som uppräknas af Herr Hugo, redan vid denna
tid varit Almquist bekanta, kan man se däraf att en del af
Manhems-bokens ceremonier — framförallt idén att låta medlemmen mottaga en
ny del af sin vapenrustning vid inträdet i hvarje ny grad — tydligen
äro hämtade från den utförliga beskrifningen af en ädel orden i
romanen Lejonriddarne.
Spiess är ju endast den mest excentriske representanten för
den tyska äfventyrslitteratur af sensationellt och uppskakande
innehåll, som under Almquists uppväxttid öfversvämmade den
svenskabokmarknaden i tarfliga öfversättningar. Om dessa verk till miljö ha
det samtida Italiens bergklyftor eller Medeltidens Tyskland, om
det är moderna ädla röfvare eller 1400-talsriddare, som utgöra deras
hjältar, är skäligen likgiltigt. Likaså om författarne välja romanens
eller dramats form eller versifiera sina skildringar till några sorts
ballader eller romanser. Det är samma händelser, samma karaktärer
och samma konstnärliga effekter, som förekomma. Hufvudintresset
hos författarne är att bjuda på så många blodiga bedrifter och
hemskt uppskakande scener som möjligt. Därför spela ej ens i
riddarskildringarna de öppna striderna någon större roll. Det är
dolkar, giftmord och hungerdöden i fångtornen, som kräfva de
flesta offren. Författarne söka öfverbjuda hvarandra i raffinerad
grymhet. Alla de samtida fenomen, som satte den stora publikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
