Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 Martin Lamm
är han också en "stor älskare af söt mjölk". Han lyckas inspärra
Agnes i ett öfvergifvet kloster, där hon håller på att hungra
ihjäl, och till sist också döda Sigfrid.1 Detta inträffar den 8 aug.
1421, ett årtal, som i konceptet är ändradt (från 1419?). Vi
erinra oss, att Almquist under sommaren 1819 förberedde ett
"Dödsarbete" för att kunna inträda i sin nya period. Antagligen
daterade han sedermera denna från 1821, då han genom någon
händelse, som vi tyvärr på grund af bristen på biografiskt material ej
närmare kunna angifva, fann sitt föregående skede definitivt
afslutadt. Det förefaller, som om detta skulle stå i något sorts
förhållande till Manhemsförbundet. Det antydes på flera ställen, att
Sigfrid är medlem af någon hemlig orden.
Härmed ha vi alltså identifierat de själfbiografiska dragen i
romanen, så långt som det tyvärr bristfälliga källmaterialet gör
detta möjligt. Betydligt svårare är det emellertid att klart
framställa verkets idéinnehåll.
En viss ledning för tolkningen af bergtagningsmotivet ha vi
i Rosaura, där skildringen af "bergens innandöme" ju skall
symbolisera den "nattliga" kristendomen, det "Himla-lif", som är "sjukt
på jorden". I Cypressen söker emellertid Almquist att skilja mellan
det verkliga religiösa allvaret, "det äkta dunkelsköna", och dess
falska efterbildning, "det blott skumma". Det är det religiösa
svärmeriet, som lockat Sigfrid till den okände. Han har åtföljt
honom "af kärlek till skogens dystra anblick, bergens mäktiga
gestalter och källornas sorl vid foten af dem", (a. a. s. 113.) Men
han finner sig bedragen. Det bottenlösa religiösa grubbel, i hvilket
han försänkt sig, är af den art, som isolerar oss från människorna,
som gör oss kalla för deras sorger och lidanden. Det kommer oss
till sist att känna oss inneslutna i en värld af köld och mörker.
Det föll "en slöja öfver hela Verlden", så karakteriserar ju Almquist
detta tillstånd i sina bref: "Naturen sjönk. . . Satan var nu
öfverallt omkring mig".
Vi förstå nu också bättre den roll, som han därvid tilldelar
1 Jag påpekar i förbigående, att romanens senare hälft visar tydliga
impulser från de spiesska djäfvulsromanerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
