Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Martin Lamm
denna af honom bittert kända brist på elementär, omedelbar känsla
i sitt förhållande till Kristus. I ett bref till J. A. Hazelius af d.
24 aug. 1828 skrifver han:
Egentligen är det väl icke värdt, att hafva sällskap (innerligt
själssällskap) med någon annan än Christus .... Jag kan icke säga, att jag
i djupet håller af någon enda menniska. Detta har förskräckt mig; jag
har frugtat, att det kunde betyda en förklädd egoism, att det neml. vore
blott mig sjelf jag hölle af. Men så snart det vill luta åt detta håll, har
Gud sitt eget sätt att förkrossa mig, så att jag åtminstone finner att jag
sjelf är en lika så dålig pelare, att stödja mig emot, som någon annan.
Det är en hos mystici ytterst vanlig tankegång vi här
återfinna. Kärleken till människorna — vore det än de närmaste
anförvanterna — kommer alltid att rivalisera med den kärlek man
är skyldig Gud, kommer att hindra människan från att helt uppgå
i honom och måste därför undanrödjas eller hållas inom snäfva
gränser. Det är därför Henrika vid moderns död — liksom sedermera
vid faderns — ej företer de vanliga symptomen af sorg. Den
väcker hos henne (originaltexten I, 15) tvärtom känslan af en
oändlig salighet, en rusfylld glädje:
All verlden dansar som en kärlig lek
Omkring mig, jorden står som brud i blomning.
Tydligast framträder denna åskådning i hennes förhållande till
den trolofvade. Hon förebrår sig ej, att hon kroppsligen hängifvit
sig åt honom, men väl att hennes andliga kärlek till honom för
ett ögonblick blifvit större än hennes kärlek till Gud (originaltexten
II, 10. Jfr Am. s. 125):
Om Herman och om jag — om Vi hvarandra älska
Mer, än vi älska Herran Gud! då sker det, sker det,
Då mulnar fromma Blomsterhimmeln! Herman, Herman,
Ha vi hvarandra älskat mer, än Gud?
Det är denna alltför varma kärlek hon vill sona genom att
bränna upp den hårlock^ som hon fått af den älskade såsom tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
