Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 181
dramatisk form framställa en representant för sin mystiska
åskådning. Det är egentligen först i Amorina, som denna åskådning
framträder i sitt fulla ljus. Först i Henrikas mun får Almquists
religiositet de fullödigt poetiska uttrycken, först hos henne drages den
ut i sina yttersta konsekvenser. Och man har ju det omisskännliga
intrycket, att Almquist själf på sätt och vis förskräckts, då han sett,
huru mycket hon måste offra för sin "inre helhet", huru fullkomligt
hennes känslor förändrats från vanliga människors.
Det är säkerligen medvetandet om att i teckningen af Henrikas
helgongestalt ej tillbörligt ha skilt mellan den mystiska
religiositetens osunda utväxter och dess äkta kärna, som kommit honom att
år 1835 dikta ett verk, som i viss mån har motsatt tendens mot
Amorina, Signora Luna. Dess hufvudfigur, i hvilken Almquist
säger sig ha tecknat sitt eget hjärtas känslor,1 skall enligt Richard
Furumos utsago ej skildra en människas gång uppåt, ej hennes
"divinisering", utan tvärtom hennes gång nedåt, "en
helgonkarak-ters humanisering". Signora Luna, undergörerskan, mister tillsist
sin trollkraft, stiger ned bland vanliga människor och förebrår
sig att ha svikit sin närmaste plikt. Hennes sista Önskan är att
få komma tillbaka till sitt fädernesland Sardinien och begrafvas
bland sina kära. Men Almquist är dock ännu, då han diktar detta
verk, oviss, om hans hjältinna gjort rätt i att på detta sätt bli en
vanlig människa bland oss andra. "Kan herr Hugo lösa gåtan",
låter han i företalet Richard Furumo fråga, "och säga mig om
detta är bra? om det är ädelt? om det är ädelt nog på jorden, att
vara menniska och icke mer." (Törnr. B. 7 s. XV.)
Kanske kommer man närmast Almquists afsikter med Henrikas
figur, om man antager, att han i henne velat teckna en
representant för hvad han i det ofvan (s. 155) citerade brefvet till J.
Hazelius kallat "Himlalifvet", som i himlen är fullkomligt friskt, men
"sjukt på jorden". Det var ju detta lif, han personligen ansåg sig
vara närmast. Genom detta antagande förstår man bättre det
förhållande, som hon intager till den vid sidan af henne mest
dominerande gestalten i verket, Johannes. Det antydes ju på flera
1 Se ett brefcitat i Biogr. Lex. N. F. I s. 128.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
