Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försoningstanken i Tegnérs Frithiofs Saga 11
Det löjliga spel Ling och konsorter drefvo icke blott dermed (med
den nordiska myten), utan äfven med den egentliga hjeltesagan, förargade
mig; det föreföll mig som en god, ja en helig sak bortfuskades af
oskickliga händer, som en rik källa för nationalvitterheten grumlades i sitt
ursprung. Jag ville visa, att åtminstone något bättre kunde göras häraf, och
bekänner uppriktigt, att det till en stor del var denna poetiska afsigt, som
från början föranledde Frithiof.
I sitt bref till Adlerbeth (d. 5 juli 1818) efter läsningen af
Geijers "Betraktelser" hade Tegnér opponerat sig mot Geijers
särskiljande af myt och hjältesaga och framhållit, att också myten rör
sig med människogestalter, om äfven idealiserade, och måste
förmänskligas för att bli föremål för konsten. I själfva verket hade
Geijer i sin afhandling gjort samma anmärkning. Men han ansåg,
att faran för en alltför stark modernisering af gudagestalterna var
större^ om man framställde dem ensamma, ej i förbindelse med
människor från den tid, då de voro lefvande. I realiteten tyckes
Tegnér också ha beaktat denna Geijers hänvisning till hjältesagan,
som han tidigare ej begagnat för sina nordiska dikter. I den lista
på romansämnen, som Sylwan publicerat och på goda skäl daterat
till 1818,1 äro af de sex fornnordiska ämnena icke mindre än fem
från isländska sagor och det sjätte, legenden om jätten Finn, kan
ju ej heller räknas till den fornnordiska mytens område. Då af de
på listan upptagna antika ämnena flera äro af mytisk art, synes
man mig kunna antaga, att Tegnér nu beslutit sig för att välja
ämnen ur den nordiska hjältesagans värld.
Det tyckes dock, som om han vid denna tid varit betänkt på
att framlägga sin uppfattning om asalärans lifsprincip i en annan
form än den episka. Det har af Mjöberg (a. a. ss. 16, 118) med
oemotsägliga skäl visats, att det fragment af Blotsven, som efter
en efterlämnad handskrift tryckts i jubelfestupplagan, omöjligt kan
vara en rest af det drama, som Tegnér enligt egen uppgift kastade
på elden, då han läste Oehlenschlägers Hakon Jarl och fann sig
förekommen. Tegnér behärskar däri stilmedel, som göra det
otänkbart, att fragmentet skulle kunna härstamma från tiden före 1807.
1 Minnesskrift utg. af Filologiska Samfundet 1911.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
