Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Bidrag till de Almquistska skrifternas kronologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bidrag till de Almquistska skrifternas kronologi 209
mening: Casinissimo, Tivolissimo. Det är icke blott ett hem för
ätning: hvilken inskränkthet, om så vore? Det är för boning,
för läsning, för klädsel också: det är för allt."
Man kan alltså lugnt datera Silkeshåren på Hagalund till åren
mellan 1847 och 1850. Den kommunism, som där predikas, är närd
icke blott ur Says nationalekonomiska betraktelser öfver betydelsen
af arbetets fördelning och af den genomförda organisationen och ur
Fouriers platonska utopier om egendoms- och kvinnogemenskap,
den har också hämtat färg från storstädernas nöjeslif i
folkparkerna, ättlingar till Londons Wauxhall och föregångare till Paris’
Magic City och Luna-Park i våra dagar. Det är inte fritt att
Almquist också skymtar varuhuset som lösningen af tidens
brännande sociala och politiska frågor. Det är med ett visst vemod
man konstaterar, hur den Almquistska framtidsutopien, som en
gång var en frisk och daggig idyll, en längtan till den svenska
fattigdomen, nu har förvandlats till en dröm om ett praktfullt
hotell med stuccatur, osynliga musikkårer bakom jacarandapaneler
och ett evigt folkvimmel med mycken kärlek och ingen svartsjuka.
Chimär som chimär — ty realitet fanns det i det ena lika litet
som i det andra — men ungdomschimären var vackrare.
Den här framställda hypotesen, att Silkeshåren på Hagalund
ursprungligen varit tänkt som en skildring af lifvet på Stockholms
utvärdshus, sannolikt med den verkliga "silkeshåren" som
hufvudperson, och sedan utvecklats till en utopisk skildring af det
kom-munistiska jättehotellet, har den fördelen med sig, att den ger
nyckeln till åtskilliga eljest svårförklarliga drag i lustspelets
innehåll och byggnad.
Först och främst förklarar den de breda och detaljrika
inledningsscenerna. Hvad Almquist där målar, är den borgerligt
gemytliga stämningen på de gammaldags utvärdshusen: Sundbyhof,
Albano, Stallmästargården, Ålkistan, Hagalund. Groman, som vill sätta
upp en ny rörelse, drömmer om att bringa den förfallna Ålkistan på
fötter igen, med "rödt staket, grönt gungbräde och en gul grind",
Samlaren 1917. ■L73S9 \\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
