Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom och Afzelius. Anteckningar efter några bref. Af Alf Grandien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett enda kan nämnas, af synnerligen bevekande innehåll, det nemligen, att
naturen ämnat mig blott att producera en viss cyclus af lyriska bitar och
att jag nu hunnit den gränsen, utom hvilken jag blott kan
manufaktur-messigt imitera mig sjelf. Att jag riktigt inser förhållandet, känner jag
deraf, att min fantasi är absolut uttömd och min känsla alldeles förtorkad.
I några Sonetter för detta häfte samlar jag nu de sista gnistorna, och i
Epilogen vill jag visa, att en på sig sjelf misströstande kraft, så snart dess
tillstånd slagit sig till förtviflan också kan frambringa ett sken af
Begeisterung. — Sedan skall jag blifva lugn. (15/10 1813.)
Samma tanke återkommer längre fram:
förmodligen skola ej många läsare af mina Scener ur Fågel Blå kunna
inse, under hvilken kamp mot ohelsa och olynne de blifvit författade.
Emellertid skall det vara mig kärt, om de gifva mina vänner någon njutning;
jag sjelf har vid producerandet njutit — ingenting. (7/i2 1813.)
I samma bref heter det vidare:
Det är sorgligt att höra, det vännen Hedborn fortfar att vantrifvas.
Men — denna hårda jorden, detta tråkiga Sverige var visst aldrig af naturen
ämnadt till poeters hemvist. (7/i2 1813.)
Här förspörjer man längtan till ljusare och varmare länder, där
de romantiska drömsynerna mera höra hemma. Samma leda vid
hembygden och fosterlandet kommer äfven fram i ett bref från 1814,
där det heter:
Upsala har nu så förtorkat mig, att af tio à tolf utkast till poemer,
som alla vexelvis sväfva för min föreställning, är jag icke mäktig att fixera
ett enda och göra det färdigt. (15/7 1814.)
Atterbom hade mognat. Upsalalifvet blef för honom ett hinder
i det stora verk, som väntade honom, när melankolien försvann
och arbetslusten återkom.
Gifve Gud att jag snart komme ifrån detta skolpojkslif. Jag
hvälfver inom mig ofantliga litterära planer, som nästa år skola begynna
utveckla sig. (8/11 1814.)
Ljusare tider hade alltså börjat visa sig för Atterbom.
Därtill medverkade säkerligen bl. a. det oväntadt goda ekonomiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
