Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbom och Afzelius. Anteckningar efter några bref. Af Alf Grandien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men tiden gick och sjukdomen häfdes. Tyvärr försvann dock
icke melankolien på samma gång. Länge spårar man lifströtthet
och arbetsleda hos Atterbom. I ett bref hösten 1813 ger han en
inblick i sitt inre.
Att jag, sedan vi skildes, varit i Landsberga, vet du redan.
Troligtvis visade jag mig der icke synnerligen till min fördel. Det är lätt för
mig, att inom den korta tidrymden af en aftonstund fördölja obehaget af
mitt hypochondriska inre; men blottställd halfannan dag för sällskapslifvets
fordringar, känner jag med smärta att jag måste bli tråkig för de varelser,
som omgifva mig, om de än voro Guds änglar eller fruntimmerna Schwerin
och Ramsay.
Sköna dikter, kärlek, lycka!
Konstens verk med er sig smycka,
medan konstnärns ögon gråta.
Hur de milda ljuden låta
Han sin trägna cittra lär.
Fjärran dock från honom är
Hvad de spända strängar tala.
Så sjöng jag en gång i mina Variationer, och om mina idealer begynna
antaga jordisk skepnad, så sker det blott för att fullkomligt uppenbara mig
det omätliga svalg, som Ödet gräft mellan mig och dem. — Välan! Jag
är blott en ton, en luft-vibration på poesiens allmänna orchestrion, ett ljud,
som icke är till i sig själf, utan endast så vida den når en åhörares öra;
ja jag får icke göra anspråk på rättigheterna af ett subjekt, af en person,
hvad som i mig är individualitet, existerar blott för att utveckla den i mig
intenderande klangen. — Lyckliga emellertid de, som få vara annat än
luftgestalter. (10/9 1813.)
Brefskrifvaren bekänner här sin egen "hypokondri", men äfven
andra sorger sälla sig därtill.
Med den långa pessimismen följde oförmåga till arbete. Denna
gick så långt, att skalden började tvifla på sig själf. Han beslutar
att ta farväl af sin skaldekonst.
Ja, icke allenast blifver detta häfte af Phosphoros det sista, utan sedan
det utkommit samt slutet af Palmblads Roman, hvartill jag måst pina ur
mig ett par visor — hänger jag min lyra, liksom Hammarsköld, för alltid
på väggen. Detta är, vid Gud, mitt fulla allvar, och jag skall visa att jag
håller ord. Jag har en million skäl till detta beslut; af hvilka nu i hast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
