Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrensvärds idealuppfattning i förhållande till Winckelmanns. Af Gunhild Bergh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 Gunhild Bergh
Den, som i allmänhet plägar framställas som representanten
för konsten som imitation af den sköna naturen, Batteux,
fortsätter sålunda på en väg, som beträdts långt tidigare. Mer än någon
af föregångarna betonar emellertid Batteux nödvändigheten att
försköna. Konstnären skall sträfva att framställa "le beau vrai–––—
avec toutes les perfections qu’il peut recevoir", han skall återge
naturen "avec tous ses agréments et enjolivements".1
Det kan förefalla af det ofvan sagda som om äfven
Winckelmann vore en direkt fortsättare. Och naturligtvis är han det också
i viss mån. I detta som så många andra fall bygger han vidare
på äldre tradition. Men han skiljer sig dock väsentligt från den
här skisserade riktningen. Ty de synpunkter, som han anser
bestämmande för konstnären, äro andra än dem De Piles och Batteux
förutsätta.
Fullt klar är visserligen icke Winckelmanns ståndpunkt. Hans
estetik ger sällan direkta definitioner, tydliga förklaringar. Den
är vacklande, t. o. m. motsägande. Den är vidare af öfvervägande
empirisk art. Winckelmann är icke estetiker, han är mer än
något annat historikern, som går ut från det material han satt som
sin uppgift att ordna och värdera och söker ge analyser däraf,
ej regler för nyskapande. En annan sak är, att den beundran han
ägnar en del af detta material, nämligen den grekiska konsten,
kommer honom att uppställa den till mönster och således indirekt
göra hans analyser till direktiv för moderna konstnärer.
Det har redan antydts att Winckelmann ställer idealisk i
motsats till individuell. Den betydelsen är ej den enda, men den
möter ofta i hans skrifter. Han säger t. ex. "Es sind die Gesichter
derselben nicht Idealisch, sondern scheinen bestimmte Personen
vor-zustellen." Han påpekar gång på gång, att de grekiska
konstnärerna sträfvade efter typer. De undertryckte alla detaljer, de
utmönstrade det karakteristiska, det individuella för att blott
behålla de allmänna formerna. Winckelmann tror på möjligheten af
en bestämd kanon. Han talar om att grekerna fastställt vissa mått
1 Batteux, Les beaux arts recluits a un mente principe, Paris 1746, s. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
