Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnar Ekholm, Folksaga och folkvisa i Almquists diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 Ragnar Ekholm
linden, och bildade ut sig till en melodi. Sedan hon återtagit den
flera gånger, begynte äfven tankar växa fram i sinnet och några
ord åtföljde sången." Den "borgvisa", hvarmed den till spelman
förklädda drottning Sofia i Hermitaget tackar sitt värdfolk för
visad gästfrihet, sjunger hon "impromptu". När Katarina i
Grimsta-hamns nybygge går ut i skogen för att fälla ris, sjunger hon en
"sjelfgjord" visa, som korresponderar med hennes sysselsättning
("Så hugger jag och hugger jag, och hugger i det tomma" — "Och
hur jag hugger och hur jag hugger, så blir det intet utaf... i det
tomma." "Hwarthän jag går, och hwart jag går, så blir det intet
utaf ... i det tomma" ete). Af detta sista exempel liksom också
af Tintomaras visa framgår, att Almquist icke inskränkte denna
direkt framkvällande naturpoesi till forna tider. Som Lamm
utvecklat (a. a. s. 59), har Almquist genom sammanflätande af
swedenborgska och herderska idéer1 kommit fram till den åsikten, att
öfverhufvudtaget alla människor, äfven i vår iid, när de äro sanna
sådana, också äro poeter och tala rytmiskt.
En hufvudorsak till nyromantikens höga uppskattning af
folkdiktningen var dess uppfattning af denna såsom "kristlig" och i
och med detta "romantisk". Termen romantik är enligt
Atterbom "ett konstord, som kan öfversättas med det christligt skona"
(Förord till Nordmansharpan s. XL VIII). Geijer finner
folkvisornas romantiska karaktär bestå däri, att föremålen få sitt ljus icke
från den yttre omgifningen, såsom i den antika poesien, utan från
en inre ideell värld — en sats, hvilken säkerligen varit af en viss
betydelse för de Almquists uttalanden i undersökningen rörande de
gamles och nyares vitterhet, där han betecknar den antika
kulturen öfver hufvud taget som en utåtgående, den moderna, kristna
som inåtgående (Svea h. XIV, 1831, s. 87). Också Almquist
betonar den kristligt-romantiska karaktären i folkdiktningen. "På
sätt och vis," säger han i Bihang till Harald Eystensons saga,
1 På Herders åsikt om det poetiska språket såsom det äldsta bygger
säkerligen äfven Geijer i ett uttalande (Ini. till Sv. Folkvisor s. XLIV), där
han förklarar, att den romantiska folksångens element »hänvisar oss till tider,
då prosa och poesi i språket ännu ej skiljt sig åt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
