Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnar Ekholm, Folksaga och folkvisa i Almquists diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Ragnar Ekholm
man väl svårligen ta denna uppgift, men att någon hos folket
populär sång eller berättelse, behandlande en sådan händelse, som här
förtäljes, ligger till grund för Almquists dikt, är synnerligen
troligt. Emellertid är ett mycket starkt inslag från den
förromantiska spök- och skräckballaden äfven skönjbart. Som vi veta, hade
Almquist själf tidigare skrifvit dylika ballader: Oscar och Eglantine,
Trubaduren, Alvina af Savoyen.
Åtskilliga af ingredienserna i dikter af denna stil återfinna vi
utan svårighet i Wargens Dotter.1
Motivet om de båda älskande, som icke kunna skiljas utan
följas åt i döden, är, om också i ganska skiljaktig form, behandladt
i en af de tidigaste förromantiska ballader, vi äga, Kellgrens
"Fredrics Wålnad". Liksom i denna dikt uppträder äfven i Wargens
dotter den döde fästmannen som spöke, ett motiv, som f. ö. blef
obligatoriskt i detta slags poesi. I Wargens Dotter är det
spökaktiga dessutom utökadt med att fadern, Vargen, blir skendöd, och
när han vaknar, skyndar till de älskandes graf för att där breda
ut sina kläder och sedan fly bort. Just detta att vi föras till
grafven och kyrkogården är också ett motiv, som återkommer i ett
flertal förromantiska ballader, t. ex. Franzéns "Den gamle
Knekten", och som, såsom J. V. Johansson (a. a. s. 20) påpekat, ytterst
går tillbaka till Grays kyrkogårdselegi. Vargen själf utgör i viss
mån en parallellfigur till den gamle knekten, båda ha de förlorat
en dotter och hennes älskade och båda förtälja de dessas öde.
Naturskildringen är i början af Wargens Dotter den för
skräckballaden typiska. Vi ställas inför det ossianskt-lidnerska
landskapet med hvinande storm och blekt månsken:
Stormen spelar i skogens kronor,
Halfmån skiner så silfverhemskt
En björk sin stam öfver blomster lutar. . .
(Jfr citaten hos Johansson s. 30 ff.)
1 Jfr J. V. Johansson, Den förromantiska balladen i Sverige. Göteborgs
högskolas årsskrift 1912.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
