Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Simonsson, C. J. L. Almquists afhandling om »Europeiska missnöjets grunder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquists afhandling om Europeiska missnöjets grunder 37
tänkt, och enligt hans mening har man däri att finna ett medvetet
falsarium, ett försök från Almquists sida "att maskera ett
kronologiskt sammanhang, som han fruktade skulle te sig ofördelaktigt
för honom".1 Det är Almquists ställning till Geijers affall, som
härmed skulle åsyftas, och det är, menar Böök, Geijers ryktbara
öfvergång till det liberala lägret, som "verkat elektriserande och
lockande på honom" och gifvit honom mod att öppet ansluta sig
till den radikala reformrörelsen, äfven om "Almquist länge gått
omkring med kätterska funderingar, med åsikter i äktenskapsfrågan,
som voro frukten af individuella erfarenheter, men som han drog
sig för att ge offentlighet" (a. a. s. 223). Med dateringen till 1838 har
Almquist velat häfda sitt oberoende af Geijer. Böök är t. o. m. böjd
att tro, att Almquist afsiktligt rifvit bort halfva titelbladet för att kunna
förfalska kronologien. Då Böök i Europeiska missnöjets grunder funnit
en bitter polemik mot Geijer, och då enligt hans mening Geijer efter
affallet icke riktat något angrepp mot Almquist, hvarpå detta kunde
varit ett svar, förrän i Litteraturbladets decemberhäfte 1839, där Geijer
skarpt gick till rätta med Almquists äktenskapsteori och ironiserade
öfver Magdalenaepisoden i Jaktslottet, måste alltså dessa bägge
duodes-ark af Europeiska missnöjets grunder tidigast härstamma från början
af år 1840. Det af Böök åsyftade, mot Geijer riktade stället i
Europeiska missnöjets grunder, som icke kunde ha skrifvits 1838, är följande:
Någon af de sjelfgjorda martyrerna se vi också omvända sig, sedan
han länge skrikit, men till sin grämelse funnit tiden gå sin bana honom
förutan. Han förargas, han springer efter, för att, om ej annat, åtminstone
få åka bak på tidens vagn. Yi se honom der, föga olik en full lakej,
skryta öfver egna bragder, och till och med utfara emot dem, som alltid
färdats i den bana, han nu sjelf söker blifva med om. Hvarföre — skulle
vi fråga denne omvände- — hvarföre vara vresig emot dem, som aldrig
tillhört annat än det framåtgående, när du omsider är en efterlöpare, som kosta
hvad det vill, önskar en plats, om det ock vore blott på vagnens fotsteg?
Om du med smärta ser dig hafva förlorat ungdomens förtroende genom
af-vighet emot de ungas kraf och tidens sanna vilja, icke återfår du det genom
efterapning, och allraminst genom enfaldiga orättvisor mot andra (Imp.-okt.
III, s. 9).
Samlaren, 38 årg. s. 222.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
