Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 93
som redan anmärkts i Atterboms recension,1 scenen vid Lindamot
i form af en teckning X Men anspelningar å samma figur finnas
flerstädes. Sålunda antages Tintomara i den friherrliga familjen,
tack vare att man får upp samma kort, klöfverfern, såväl då man
drager rouge & noir som udda och jämnt. Då Tintomara vid
målskjutning i Kolmårdsskogen förstör hjärteräss för de båda
officerarne — det symboliserer Ferdinands hjärta — tar man
hjärterfemman och "raderar bort de fyra i hörnen, så att blott den
medlersta står qvar". "Då blir den hackan förvandlad till ett äss,
till det förnämsta kortet. Går icke det an?", säger den ene. "Jo,
visst går det an", svaras det, "det är lustigt nog, men jag tycker
synd om de fyra i hörnen. Och sen är hela leken skämd."
Tydligen är detta en symbolisk lek med en del af handlingen i stycket.
Som man ser, går denna handling ur en fiktiv miljö in i en
historisk — detta ord då taget i meningen af en handling, där
historiska personligheter uppträda — och upprepar ännu en gång
denna process. Af innehållet i pantomimen, belyst af den
redogörelse för de historiska tilldragelserna, som ofvan lämnats, torde
tillräckligt framgå, att den historiska inklädnaden för Tintomara
är den naturliga. Hennes förhållande till de romantiska
händelserna är visserligen icke mindre viktigt, men sedt ur kompositionens
synpunkt har hon där dock inpassats i en ny intrig, som väl
sträcker sig öfver större delen af boken men från början ingenting haft
med hennes historia att göra. Den är därför också i pantomimen
endast antydd i förbigående — genom den omtalade mystiska
figuren af en spaderfemma.
Man frågar sig ovillkorligen, om de tvenne handlingar, som
man sålunda kan konstatera; organiskt höra samman, eller om
för-knippningen är af mera tillfällig art. För det senare talar ju det
ytterst intrasslade i intrigerna. I samma riktning pekar
ojämnheten i kompositionen, hvilken röjer sig redan i en yttre detalj,
som att, medan de sex första böckerna upptaga ett omfång af 158
sidor, är sidantalet för de sex sista 341, eller däri, att handlingens
centrum, Gustaf IILs mord, ligger så godt som i början af boken.
1 Swenska Litteratur-Föreningens Tidning 1835, sp. 65 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
