Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 Henry Olsson
han sökt en afslutning på den intrasslade intrigen, och hvad som
i pantomimen var teater blir här verklighet — däraf det orimliga
i tillställningen. Kanske har öfvergången just förmedlats däraf,
att pantomimen angaf en verklighet. Det är i afslutningen ej längre
indianhöfdingen, som öfvervakar fångens tortyr, utan hertig Karl
har infunnit sig med hela sitt hof i Solna skog, då Tintomara
liksom en fången indian bindes vid ett träd och omges med en ring
af sexton krigare, hvilka utan att döda henne skola söka injaga
rädsla hos henne. Man märke, att det hela fullständigt motsvarar
en indiansk torteringsscen. Ur handlingens synpunkt är
afslutningen en upprepning, enär motiveringen fortfarande är att skrämma
flickan, så att hon skall villigt underkasta sig hertigens kärlek —
alltså en fortsättning af Reuterholms imaginära tortyr, som
emellertid omintetgöres genom det dödande skottet. Tintomaras
hånfulla utsmyckning med blommor motsvarar också indianernas bruk,
sådana de skildras i Åtala1, och likaså straffet att låta henne
anlägga en tvetydig klädedräkt. Slutligen har pantomimens mystiska
fyrtal uttryckligen upprepats, genom att Tintomara omgifvits med fyra
personer, hertigen, Reuterholm, konungen och fröken Rudensköld.
Vi återvända därmed ånyo till pantomimen, hvarest det, som
nämnt, ges uppslaget till en viss mystisk figur, hvilken sedan flera
gånger återkommer. Fångens bevakande af två ynglingar och två
flickor, det hela i en grupp af en spaderfemma, motsvarar sålunda,
1 Man frågar sig, hvar Almquist fått uppslaget till den exotiska
pantomimen. Baletten bör kanske öfver hufvud anmärkas som inspirerande faktor för
Tintomara-figuren, och påpekas kan dennas uppsving från 1833 under Selinder
som balettmästare (G. Nordensvak, Svensk teater I, s. 324). Tydligt är, att Almquist
närmast anknutit till de pantomimbaletter af liknande innehåll, som
uppfördes under den gustavianska tiden, Cora och Alonzo, Azemia och vildarne o. s. v.
Någon direkt källa ftland dessa har han dock icke haft (i boken uppges
baletten komponerad af Kraus och Terrade). Mortensen har påpekat
{Människor och böcker, s. 225) att motivet till fångens bevakning härrör från Åtala.
Emellertid är det tydligt, att till grund för dessa indianska partier, som spela
en så egendomlig roll i boken, legat verkliga detaljerade berättelser.
Närmast skulle jag vilja tro, att intryck från Cooper’s 1826 utkomna The last of
the mohicans (öfvers. 1828) förtätats med ofvan nämnda motiv. Cora
eftersträfvas där af indianhöfdingen le Renard subtil, och då hon vägrar
efterkomma hans önskan, bindes hon vid ett träd jämte sitt sällskap, och
krigspantomimen börjar. Liknande scener finnas där flerstädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
