Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 95
som Adolfines och hvilken systern tror vara dennas. A andra sidan tar
Amanda Gustaf III för sin fästman Ferdinand, och då konungen följer
Tintomara, tror hon alltså, att hennes fästman vändt sig till systern.
Almquist har här, som synes, utan betänkande gjort nya
maskeradupptåg af svårigheterna och fortsätter därmed, så att han, då
Adolfine slutligen i sjätte boken möter Tintomara, låter henne utbrista:
"’Store Gud!’–––-’skall det vara mig sjelf, jag möter här?’"
(s. 129). Den oklarhet, som förefinnes i fråga om Adolfines
ställning till komplotten, då hon ena stunden synes vara medveten
därom, den andra främmande därför, är troligen också en följd af
de tvenne verkens förening, och otänkbart är väl icke, att åt Adolfine
ursprungligen varit ämnad den roll som lockfågel vid maskeraden,
hvilken nu innehas af Tintomara.
Detta är i hufvudsak de spår, sammanfogningen afsatt i
handlingens förlopp. "Amandas skärp" torde f. ö. icke haft något större
omfång, utan, om det varit fullbordadt, slutat med flickornas
vansinne och de båda officerarnas landsflykt — alltså en tragisk
kärlekshistoria förlagd till gustavianska tiden. De förändringar, den
f. ö. undergått, äro i hufvudsak följande. Fjärde boken — de båda
kirurgernas dissektion af animal coeleste — är inskjuten. Af femte
boken — med. maskeradbalen, hvarom ofvan — äro ytterligare en
del partier nya, där den historiska situationen mera detaljeradt
angifvits (se nedan!). Af sjätte boken är början, där Adolfine
sammanföres med Tintomara i teaterns elevskola, ny, slutet — scenen
mellan Adolfine och Ankarström — kan däremot möjligen ha
tillhört det äldre verket. Längre kan man icke skönja spåren af
detta, men i början af åttonde boken har Almquist slutligen gjort
ett försök att släta öfver den oenhetlighet i bokens olika element,
som blifvit en följd af sammanfogningen. Han börjar här med ett
löfte att berätta "huru det vidare gick — jag vill icke säga med
mina hufvudpersoner, fröknarne Amanda och Adolfine; ty det synes
hafva händt dem, såsom det ofta sker med hufvudpersoner, att de
under händelsernas lopp måst stiga ned till att blifva blott
personer, sedan större karakterer, såsom till exempel här en Gustaf III,
uppträdt på scenen — men i allmänhet med hela min historia"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
