Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 Henry Olsson
(s. 199). Han vill fortfara att tvinna på sitt ljusblåa garn och
föra trådarna så långt de räcka. I en not rekapitulerar han
ytterligare, hvad han sagt i inledningen om källorna till sin berättelse,
hvilkas karaktär gjort, att framställningen "måste bli något
fragmentarisk". — Till slut må det påpekas, att den krystade
konst-mässighet i planen, som delvis redan konstaterats, likaledes torde
vara en följd af sammanfogningen och närmast ha till uppgift att
skyla öfver bristen på en enhetlig komposition. Hit hör den
olidliga parallellismen mellan den inledande kärlekshistorien och
dess fortsättning, de romantiska scener på Kolmården, där
Tintomara uppträder, samt likaledes mellan dessa senare inbördes. Det
är tydligt, att Almquist här låtit den senare handlingen på ett
bestämdt sätt motsvara den förra med "dubbeljalousi", duell och
vansinne. I själfva verket har han härigenom på ett billigt sätt beredt
sig tillfälle att upprepa samma motiv, enär han för att kunna fortsätta
handlingen måste låta vansinnet i förra delen vara öfvergående och
duellen ofarlig, under det situationen i senare delen är, att Ferdinand
skjuter sin kamrat, och de bägge flickorna bli obotligt sinnessjuka.
Upprepning följer ju oftast med interpretation eller omarbetning.
Svårighet har det tydligen också vållat att sammanknyta den
tidigare kärlekshistorien med dess fortsättning på Kolmården.
Almquist åstadkommer det på det sättet, att de båda officerarna slå
sig ned på Marmorbruket söder om Kolmården, de bägge flickorna
åter på Stafsjö norr därom. Tintomara vistas på det senare stället
men vandrar mellan de båda platserna, och sålunda ha kring henne
grupperats alla personerna i den tidigare berättelsen! Till den
sammanfogande accessoaren kommer nu också den ofvan omtalade
mystiska figuren af vissa spelkort. Tydligen är det dessa små
trics, Almquist har i tankarna, då han i det ofvan anförda brefvet
till Atterbom stolt påpekar, att han "vågar säga", att boken "i
afseende på inre architektur är konstmessigt sammansatt". Härvid
torde han dock särskildt ha tänkt på förhållandet mellan
pantomimen och styckets handling.
Denna allmänna öfversikt öfver verkets plan och komposition
torde hafva klarlagt, att intrigen till större delen bygger på yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
