Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 97
komplicerade effekter och en själlös romantism. I det följande
kommer den att upptagas till behandling, endast för så vidt den
kan bidra till belysande af bokens allmänna litterära karaktär. Af
utredningen torde emellertid också framgå, att det invecklade och
oenhetliga i handlingen väsentligen härrör från den äldre
intrighistoria Amandas skärp, som är utgångspunkten för Drottningens
Juvelsmycke. Bokens värdefulla partier åter ligga i dess realism,
den historiska tidsfärgen såväl som den borgerliga
hvárdagsrea-lismen, samt i den besjälade naturlyrik och den lifgifvande lyriska
charme, som möter i Tintomara-gestalten. Det är väsentligen
härmed, det kommer att sysslas i denna uppsats. Vi skola först söka
ge en allmän karakteristik af Tintomara-figuren.
Skulle man söka ett ord för att återge väsendets egenart hos
Tintomara, vore det ordet mystik. Det är en stämning af
songe-mystik, som ligger såsom det centrala i konceptionen, den
kon-templativa ron och känslornas slummer hos androgyneü, och det är i
öfverensstämmelse härmed, som ett poesifylldt ljusdunkel svepts kring
hennes gestalt. Ingenstädes laborerar Almquist så med
belysningseffekter som i Drottningens Juvelsmycke, och så godt som på hvar
sida kan man finna, att det är en clair-obscur à la Rembrandt, som
han funnit mest enlig med Tintomaras väsende, med hennes
melankoliska leende och det egna skenet i hennes "mörknande eldblick".
De mytologiska uppgifterna om androgynens samband med månen
lämnade honom ytterligare tillfällen till romantiska nattstycken.
Kanske har Almquist icke lyckats ge illusionen af, att hos
Tintomara fanns icke blott den inre ron utan äfven den inre rikedomen,
som enligt Schiller är det utmärkande för den renade naturen.
Däremot har han på ett betagande sätt fått fram utstrålningen af
denna inre harmoni i en yttre jämvikt, en naturlig gratie, en
oberördhet af all konst och förkonstling. — Det var denna mystik,
som Almquist satte på spel i intrigens dramatiska effekter, men
som finnes orörd i en hel serie situationer. Det intryck, man
bevarar af Tintomara, är snarast en rad impressionistiska bilder, där
färg och belysning spela en afgörande roll. Man kommer att tänka
7 — 19349. Samlaren 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
