Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 Henry Olsson
Det förefaller sålunda troligt, att Almquist ur Mignon fått det
närmaste uppslaget till Tintomaras androgyni, och betydande
likhetsmoment finnas äfven för öfrigt mellan de tvenne diktgestalterna.
Det väsentligaste är, att de båda äro okomplicerade väsenden,
re-flexionslösa naturer, som endast i poesi och musik finna uttryck
för sitt inre känslolif. Vidare kan nämnas bådas utomordentliga
smidighet eller detaljer, som att båda lägga i dagen ett
egendomligt beteende, då de tvätta sig. Ser man på öfriga mera betydande
likheter, framstår det dock, att de ha en väsentligen olika
bakgrund och uppgift. Mignon går klädd som gosse, och Tintomara
uppträder omväxlande i karlkläder och kvinnokläder — hos båda
en antydan om deras androgyna natur. Båda äro af en dunkel och
hög börd, båda äro dansöser. Men dessa Mignon-drag ha hos
Tintomara gjorts till en karakteristik af den gustavianska tiden.
Tintomaras förknippning med teatern är därför mycket intimare.
Under det Mignons dunkla börd och uppfostran af lindansare
snarast förefalla som vanliga intrigeffekter — troligen äro de också
af litterärt ursprung — så är Tintomara ett gustavianskt
teaterbarn, frukten af grefve Muncks förbindelse med en aktris och
uppväxt på teatern. Hennes växlande gestalt som än gosse, än flicka
har på motsvarande sätt blifvit en serie maskeradupptåg, blifvit
dansösens förmåga af ständig variation.
Det är sålunda tydligt, att utförandet af de båda karaktärerna
åstadkommer en väsensskillnad dem emellan. Det ledande draget
i Mignons karaktär är Sehnsucht, längtan till Italien och
kärlekslidelsen för Wilhelm. Vare sig den senare kommer i strid med
hennes ursprungligen androgyna natur eller öfver hufvud det
patologiska hos henne, uppstår en konflikt, ledande till hennes
undergång. Det tycks oss, som den djupare betydelsen af
Mignon-gestalten alltså blefve striden mellan det ideala och det reala,
mellan frihet och öde, vilja och kunna, lifstörst och tvång att försaka.
Hos Tintomara åter äro alla dessa motsatser lösta i en högre
enhet, och hennes själslif befinner sig i en drömmande stillhet.
Därför är hon också en nyskapelse, ej någon osjälfständig efterbildning.
Att Mignon kommit att stå som förebild för Almquists Tintomara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
