Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 101
har tydligen berott därpå, att hos henne funnos många drag, som
sammanföllo med hans idealbild af en högre människa. Almquist
har säkerligen känt sig starkt tilltalad af det öfversinnliga hos
Mignon, det som pekade ut öfver verkligheten, och som utgjorde
en motsvarighet till hans egen romantiska oändlighetskänsla. Hos
Tintomara fanns däremot ingen plats för de sjukliga
komplikationerna hos Mignon eller striden i hennes väsen. Är den förra en
enhetligare skapelse, så saknar hon Mignons innerlighet.
Undine är en Puck-Ariel mera än en Miranda, en
elementar-ande, framsprungen ur naturen och återvändande dit igen. Fouqué
har upptagit Paracelsus’ idé, att en dylik naturande kan få en själ
genom förbindelse med en dödlig människa. Mottagandet af själen
verkar hos henne en fullständig karaktärsändring: det sorglösa
naturväsendet förvandlas till en människa med förmåga att gråta
och lida. Emellertid har hon därmed icke fullt frigjort sig från
naturen, vid henne häftar något af naturens förbannelse,
representerad af hennes farbror Kühleborn. Det förefaller mig, som vi här
hade samma konflikt som hos Mignon, omsatt på ett romantiskt
plan, striden mellan lifstörst och tvång att försaka. Hos Mignon
är det mera realistiskt en bakomliggande släkttragik, som vållar
konflikten, hos Undine är det natursamhörigheten.
Samma grundskillnad som mellan Mignon och Tintomara
förefinnes också mellan Undine och Tintomara. Undine utträder ur
naturens omedvetna lif i sin kärlek till Huldbrand, Tintomara
befinner sig hela tiden på ett plan bortom all kärlek. Den enda
utveckling, som antydes hos den senare, gäller hennes förhållande
till kristendomen. — Människans böjelse att sjunka tillbaka i
naturens omedvetna lif hade Almquist haft till motiv i Rosaura,
Cypressen och Dianusa, och hans ståndpunkt är här, att fantasilifvet
ej får vara verklighetsdödande. Detta sammanhänger, som Lamm
utvecklat1, med att han ansåg sig i sitt eget fantasilif ha kommit
i konflikt med verkligheten och måst kämpa sig ut ur en dylik
"romantisk" period. Den nyromantiska problemställningen är, att
människan en gång varit natur, därför måste hennes sträfvan gå
1 Studier i Almquists ungdomsdiktning, Samlaren 1915, s. 134 o. passim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
