Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 Henry Olsson
tryck, man numera behåller af Tintomara-figuren, är snarare
charmen och gracien hos det gustavianska teaterbarnet, än att samma
person skulle kunna vara representanten för en fullkomligare
mänsklighet.
Den gustavianska tidsskildringen i Drottningens Juvelsmycke
är, som redan framhållits, gifven med medveten konst. Det är det
teatraliska och graciösa i tiden, det obestämda och mångtydiga, det
liksom paradoxala i denna epok, då så många besynnerliga
händelser kunde tima, och då äfven det till synes orimliga var
möjligt, som öfverensstämt med Almquists Tintomara-fantasi, och det
är äfven dessa drag, som äro de centrala i tidsskildringen. Såg
Tegnér Gustaf III:s tid i ett klart skimmer, så har Almquist
betagits af elair-obscuren i densamma, och hans kongenialitet med
tiden härleder sig väl just därur, att clair-obscuren så förträffligt
lät tillämpa sig på den. Det bör äfven framhållas, att såväl den
rokokoartade idyllen som det effektfulla, fantastiska och mystiska
från början äro karakteristiska drag i hans produktion och
författarindividualitet. Tidsskildringen rör sig också kring problem, som
på bästa sätt motsvara dagern kring Tintomara: brott- och
teatermystiken. I centrum af brottmystiken står Ankarström, i midten
af teatermystiken Tintomara.
Liksom brottslingspsykologien intager en väsentlig plats i
Amorina i Johannes’ person, så finns den äfven i den gustavianska
tidsskildringen. Almquist ger en utförlig redogörelse för
Ankarströms personliga förhållanden och gör ett intressant försök till
karakteristik. uRättframhet i karakteren får ej nekas honom. En
viss rätlinighet i allt hvad han gör och säger, som är mig olidlig.
Han går aldrig annars än i raka streck på gatorna, och för
armarne som alnar’’ etc. Sitt egentliga försök till teckning
afbrottslingen har Almquist dock gifvit i en fiktiv handling, där
Ankarström införes strax efter mordet, medan ännu det ouppklarade
brottets mystik hvilar öfver honom. Häraf blir en af dessa
skräckromantiska scener, som ha förebilder särskildt hos Spiess och Hugo.
Källan tycks för Almquist ha varit konungamördaren Claes Fredrik
Horns dikter, vilka omnämnas i Syster och bror, närmast "Stunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
