Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. J. L. Almquist, Drottningens Juvelsmycke 119
i mitt fängelse" (Åbo 1792). Det är ett alster af tidens
rousseauis-tiska beundran för brottslingen med det ömma hjärtat, och
diktarens själfbespegling tager sig här bl. a. uttryck i sentimentala
dikter om hans egen blifvande afrättning och drömmar om, huru
hans hjässa skall böjas till jorden under järnet, och han skall "stupa
leende för bilan".
Teatermystiken i Drottningens Juvelsmycke återger moment
i tiden, som i dikt dittills föga torde ha observerats. Det
gustavianska teatersvärmeriet var ju en yttring af en tidsrörelse, som
gick öfver en god del af Europa, och som fanns lika utprägladt hos
Gustaf IILs nära fränder vid hofvet i Weimar, hertiginnan Amalia
och sonen Carl August. Det är detta som afspeglas i Goethes
Wilhelm Meister, där teatern intager en fullständigt dominerande
roll i enlighet med den miljö, den vill skildra. Vid det Goetheska
verkets afslutande låg dock denna teaterlidelse i det förflutna, och
Wilhelm Meister tecknar alltså liksom Drottningens Juvelsmycke
en gången kulturströmning, i hvilken teaterväsendet var det
centrala. Möjligen har anslutningen till Mignon i någon mån
medverkat till Tintomaras insättande i en motsvarande historisk epok.
Teaterkaraktären i de båda verken är dock mycket olika, och, som
ofvan påpekats, är Mignons förknippning med teatern af ganska
oväsentlig art, under det Tintomara är synnerligen intimt
förbunden med teater- och maskeradstämningen i Drottningens
Juvelsmycke. I skildringen från Gustaf IILs tid är faktiskt operahuset
medelpunkten, ungefär som kyrkan Notre-Dame är det i Victor Hugos
roman, och det är belysande för konkretionen i Almquists fantastik,
huru detaljeradt händelserna knytas an vid operans gångar och
vindar, liksom det är karakteristiskt, att byggnaden för hans fantasi
tager karaktären af ett medeltida riddarslott med "machineri" och
"fullt med kammare och långa krökta gångar, både under, och öfver,
och på begge sidorna af stora Spektakelsalen". Det är i dessa
olika våningar i operan, man införes, och Almquist har härvid
såväl lyckats i pantomimen göra teater af tiden och få fram
teaterlidelsen i ett tidehvarf, då en ny balett var den största upplefvelser
som att fånga den gustavianska rokokons lätta och tjusande maske-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
