Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, C. J. L. Almquists Drottningens Juvelsmycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 Henry Olsson
stadiet i denna Eros-utveckling är skådandet af det eviga sköna
själft, den rena idén, hvilket Platon skildrar i hänförda ordalag.
Hos Almquist ligger hufvudvikten på den andliga helheten hos
androgynen, på harmonien och skönheten hos densamma, och den utgör
härigenom i själfva verket en motsvarighet till Platons Eros, tanken
om det en gång förlorade salighets- och fullkomlighetstillståndet, som
ånyo förverkligas genom Eros. Almquist betonar härvid starkt det
lyckliga i upphöjdheten öfver könskärleken, och så till vida kan
andro-gyn-idén hos honom därjämte sägas ha en asketisk karaktär.
Troligtvis är det hans egen tanke, som uttryckes i Mauritz’ bref i
första boken (s. 35 f.):
Ingen skall förebrå mig, att jag icke tror på den rätta kärlekens
evighet, beständighet, odödlighet; när hjertan träffas med sann sympati, så
slocknar den icke; det är min trosbekännelse. Men här — ja, jag vet icke.
Voro menniskorna i denna verlden krystalliniska varelser, min vän; jag
menar genomskinliga för hvarann, så att hvar och en kände andras och sin
egen karakters-grund, så skulle man om hvarann upptäcka och veta, när
verklig likhet och personlig sympati funnes. Jag säger detta till din egen
eftertanke, Major. I en bättre verld, tror jag säkert de goda menniskorna
få se sig och andra så rent, så klart, att de begripa hvarann. Då kan intet
misstag ske, så att de, som äro lika, komma ifrån hvarann; eller de, som
icke äro lika vilja vara tillsammans. Men här i verlden- uppkommer som
oftast Tragedier af det töcken, hvari vi sväfva okände för oss sjelfva och
obekante för andra; och hvilken för personer och samhälle så högst
förstörande olycka ej af hjelpes förr, än man lär sig känna menskliga karaktererna
bättre, och derigenom förstår hvarann djupare, samt söker föreningar på grund
af sann likhet, i stället för sådana tillfälliga infall.
Det är en rad af dylika "tillfälliga infall", som i boken ställas
mot Tintomaras upphöjda ro, och den asketism, som ligger häri, är
naturligtvis ett personligt problem. Dock går ej Almquists
pessimism i äktenskapsfrågan så långt som i Hermitaget, där han låter
pater Amaury predika celibatet och Judith uttala, att de, som rätt
älska hvarann, skola åtskiljas på jorden för att förenas i himlen.
Här utesluter dock icke den idealistiska ståndpunkten ett praktiskt
program, meningen är ju tvärtom, att de, som ha verklig likhet, skola
förenas redan här på jorden. Almquist tviflar på möjligheten af
sådana rätta föreningar under nuvarande förhållanden, och så utmyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
