Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 Anton Blanck
främste Lenngren-kännare, Warburg, när han behandlade henne i
sin litteraturhistoria, förde henne till gustavianernas och Kellgrens
tid, medan han dock måste framhålla, att hennes egentliga alstring
kommer just efter Kellgrens tystnad och bortgång, vilket innebär
att det dock är den eftergustavianska tidens känslor och idéer hon
ger uttryck åt. Warburg kommer icke heller längre i sin bestämning
av fru Lenngrens ställning till sin epoks rörelser än att säga att hon
avgjort tillhörde den voltaireanska* förståndsupplysningsriktningen,
"även om man i hennes prisande av lyckan i det stilla, obemärkta
kan finna en genklang av den från Rousseau utgångna idylliska
tidsstämningen" (Änna Maria Lenngren, 2 uppl. s. 304). Uppgiften
att komma några steg längre är avskräckande svår, och den
försvåras ytterligare därigenom, att vi veta så utomordentligt litet
om fru Lenngren ur andra källor än hennes diktning, fullkomligt
sakna memoarer och nästan alldeles brev från hennes hand. Vad
som här följer vill endast vara några observationer.
Den så att säga förhistoriska fru Lenngren, "Thékonseljens" och
de små tillfälliga StockholmsPost-bidragens författarinna, har
knappast annat intresse än som bakgrund till den klassiska fru
Lenngren. Hon börjar såsom en ganska oförblommerad realistisk
satiriker i Dalins och Bellmans stil — särskilt är den kvinnliga
skvaller-kakofonien i "Thékonseljen" mycket bellmansk, i sin skrikiga
mång-stämmighet starkt erinrande om roddartrappsgrälet i 33:e episteln.
Men redan den mer pretentiösa omarbetningen av ungdomsdikten
visar henne på ett konventionellt högre litterärt plan; hon offrar
friskheten åt den creutz-gyllenborgska skolans abstrakta korrekthet,
och nästan all hennes vers fram till de första åren på 1790-talet är
relativt färglös och även konturlös, osjälvständig. Vad som
försiggått under denna rätt tysta mognadstid veta vi mycket litet om,
men allt tyder på att skaldinnan i hög grad spelat den receptivas
roli. Små lustigheter i epigramform, små anekdoter, som berättas
för att få tillfälle till detta för tiden så typiska skälmska, eleganta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
