Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 3
moraliserande, vari Kellgren och Leopold excellerade och åt vilket
fru Lenngren skänker en viss kvinnlig grace. Hur olik hela denna
epikureiska och problemfria värld är den som nästföljande årtiondes
realist och idylliker rör sig i, visar sig bäst, när man läser hennes
erotiska småberättelser och epigram. Även här böjer den
herrnhu-tiskt uppfostrade blåstrumpan från landsorten sig för huvudstadens
seder och bruk. I Kellgrens StockholmsPost finner man under
1780-talet ständigt prov på den allra lättaste poesien, ett litet
epigram av chevalier de Boufflers eller något dylikt, vilket i våra
dagar skulle stämpla tidningen såsom mindre lämplig familjeläsning.
Mästaren själv gjorde ju märklig konst i denna genre, och det
väcker ingen förvåning hos oss att se fru Lenngrens försök av samma
art. Den voltairska "Andarne" har ju ännu contens elegans och
kvickhet, som försonar med några högst drastiska rader, men en
sådan sak som översättningen av De Pezay: "Til min
tilkom-mande älskarinna", är ren boudoarlitteratur med urgamla,
ovidianska anor:
Och då dit bröst jag ömma kyssar ger,
Lät slöjan det förborgat göra,
At jag det knapt til hälften ser.
För ögats kittslighet du bör din täckhet agta,
Min kärlek kunde snart i ledsnad bli förbytt ete.
Bettis mamma hjälper också vid denna tid till med att göra
Evariste Parny, genrens erkände mästare, känd för
Stockholms-Postens säkert tacksamma publik. Hennes syn på äktenskapet
och kärleken är, såvitt vi kunna se, fableauernas, Boccaccios,
conte-diktarnas och Kellgrens. Oftast spetsar hon till någon av de
outslitliga gamla hanrej-anekdoterna, såsom när hennes Dorilla
förklarar sig ämna respektera sin äkta säng, men ingenting lovar om
"sin ägta Kanapé".
Man kan, som Warburg, ha rätt att diskutera hur mycket detta
lättsinne i vers harmonierade med fru Lenngrens egen
personlighet. Hennes tydligen mycket anonyma produktion under 1780-talet
måste dock giva oss en ungefärlig föreställning om andan och
tonen i hennes miljö dessa år. Den är säkerligen ett oreflekterat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
