Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 15
Och Katten skrek, och Hunden tjöt,
Och rägnet stridt ur rännan flöt,
Och Syrsorna de gnälde.
Det är så nära taget på kornet man kan begära av en som
aldrig varit med om nattlivet. Men så hade balladsångerskan
också hört Fredmans tjuguförsta epistel:
Skyarna tjockna
Stjernorna slockna,
Stormarna tystna, som örat upfylt,
Staden i dimma,
Tornen glimma,
Månen försilfrar hvad solen förgylt,
Hundarna skälla
Portarna smälla;
Spänn nu din bas.
Hvart man sig vänder
Pottor i gränder
Klinga i gatan, hej lustigt Calas.
Hon hade också, medan Jeppe försökte blåsa i tornet, men inte
lyckas mer än att kackla som en gås, fått titta in i
Kolmätargrän-den vid det ryktbara eldsvådetillfälle, då Movitz — en Aeneas lik
vid Troja — går till nästa krog:
Skådom nu Kolmätar gränden
Smal och smutsig, full med grus;
Rådstu-taket syns vid änden,
Sen blott krog och Jungfruhus.
En annan stockholmsbild, där frändskapen med Bellman
sticker i ögonen, är skildringen från Skeppsbron i" Skepparn och
Skeppsredarn". Skepparn sitter i sin kajuta och tänker på sin ensamhet,
men
Yid det han grubblar så, han skådar från sitt däck
En mö som trippar fram vid bryggan,
Så pirrögd, ung och smärt och täck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
