Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 21
dorn ur tavlan. Likväl har man ett intryck, att det satiriska
moraliserandet oftast blott är en lätt maskering och att hon har en
verkligt levande målarglädje inför de komiska motiven. Hennes
sätt att behandla den traditionella idyllen visar oss även samma
sinne för det reala och dess konstnärliga möjligheter.
Om man vill ha en stockholmsinteriör från 1790-talet, så som
fru Lenngren såg den, direkt utan allt satiriserande eller egentligt
idylliserande, så som hon ville ha ett vackert och fint hem, där
hon kunde känna verklig trevnad, tror jag knappast att man kan
finna någon av hennes dikter som är bättre för ändamålet än "Mor
och dotter" (1796). Där svävar emot oss den unga flickan "med
band och blomsterkransar", en aning stiliserad som "grace" av
shaftesburyskantik Tanagra-art, men i första rummet en liten
borgarflicka med omedelbarhetens okonventionella charme:
Hon är ej glad för det hon dansar.
Hon dansar för det hon är glad.
Men
Från Soffans lugn, som det så väl sig skickar
För Mammas värdighet och hull,
följer modern med förtjusta blickar sitt glada barn. Hon är vacker
som moder, trots "sin dubbla haka", hon har varit klok nog att i
tid lämna de ungas nöjen och finner sin förnöjelse i "hushåll, barn
och maka". Bilden är förtjusande i sin varma, godmodiga,
borgerliga enkelhet och den får ännu mer relief genom slutstrofen, där
fru Lenngren låter själva sprätten i sina trånga skor,
Lik Bromsen spetsad uppå stickan,
Med aktning skåda denna Flickan,
Med vördnad nalkas denna Mor!
De sista utgivarne av fru Lenngrens skrifter ha placerat "Mor
och dotter" bland hennes idyller. På visst sätt berättigat, men
allt det med begreppet idyll förknippade overkliga är dock här
försvunnet. Det är nog fru Lenngren själv, som sitter i soffan, och
sannolikt är det väl den 42-åriga assessorskans egen filosofi vis-à-vis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
