Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 29
denten som gav Academien en metmask från Orienten, fänriken
med de sju slags stångpiskorna, den sköna grevinnan, som halp
drottning Kirstin att häckta ihop understubben på kröningsdagen
och sist grevinnan själv, som var så "fasligt flere" mot kung
Fredrik en kväll, då han försökte lägga sina krokar. Vilket
genomsnitt av svensk historia sedd ur en adlig och högförnäm
familjetraditions egen lilla speciella synvinkel. Det är verkligen ett
stycke tradition intuitivt fångad och återgiven, men utan allt
medvetande av att skapa "tidsstämning" à la rokokonovell. Man kan
njuta av allt detta som konst av högsta rang och njuta så, att man
glömmer tendensen, som givetvis ligger under. Det är dock
bördsproblemet som tagit form i dikten, därom råder ju intet tvivel,
och vill man ha en parallell i tidens litteratur, så finns ett verk av
alldeles samma andas barn i Hans Järtas "Några tankar om
sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkien".
Järta hade samma muntra temperament som fru Lenngren och f. ö. alla
dessa frihetsentusiaster med sina dryckesvisor och glada paskiller;
man jämföre deras båda sansculottdikter. I hans ironiska
mästerstycke finna vi samma karakteristiska, låtsade ömma omsorg om
och kompletta tro på l’ancien régime, samma genomförda allvar i
satiren, samma sätt att göra sig till tolk för den gamla tidens
tradition. Järtas aristokrat, som återställer allt, som vill göra
tryckerierna till regala verk, ställa akademien och filosoferna under
regeringens uppsikt, är en fullständig pendant till fru Lenngrens
änkenåd. Han talar om "den vördnadsvärda franska adeln, som,
af kärlek till sin Gud, sin konung och sin ära, öfvergivit sitt
fädernesland och sina egendomar" och nu bör "hjelpas att uppbygga
sina slott och bruka sina gods samt sättas i tillstånd att med
heder visa sig vid hofvet och i publiken". Fru Lenngren, lika
fulländat maliciös, är så säker på genomskinligheten i sin ironi, att
hon koketterar med den i slutraderna:
Grefvinnan fick på stund en ny attaque af gikten,
Och det är altihop som lärs af denna Digten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
