Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Anton Blanck
emellan den grad af odling, hvari Herdarne äro, och deras läge måste vara
en öfverensstämmelse. De menniskor, hvilka här föreställas oss, leva i et
visst herdestånd, som lemnar dem i okunnighet om alla de förhållanden,
som upkomma genom den borgerliga sammanlefnaden; men deras kännslor
äro det oaktadt ganska mycket utvecklade och förfinade. Man må
föreställa sig den natur, hvaraf de äro omgifne, aldrig så romantisk skön, den
himmel, hvarunder de andas, aldrig så klar, så kan man dock ej deraf visa
möjligheten af deras odling. Af denna obestämmdhet, af denna stridighet
emellan deras förmögenheter och deras förhållanden, upkommer ännu en
annan vigtig svårighet. Vid målningen af menniskor, hvilka känna med så
mycken finhet och ömhet, vill man gerna komma til rätta med deras
individualitet; men då Idylldiktaren ej äger något bestämmdt begrep om deras
verld, så blifver det honom nästan omöjligt, at bringa sig utom kretsen af
de allmänna känslorna, som ej äga något visst föremål. I Gessners ömaste
herdedikter finne vi väl en flicka med mycken oskuld, en yngling med
mycken kärlek; men huru hennes oskuld, huru hans kärlek skilljer sig ifrån de
öfriga herdarnas oskuld och kärlek, derom sakne vi all underrättelse. Han
tyckes sjelf hafva märkt detta, då han alltid lånar af naturen den
individualitet han ej kunde finna hos sina personer. De olika trakter, hvari han
förlägger sina scener, blifva af honom individualiserade, och det är af
landskaps poesien, som hans Idyller hämta sina förnämsta behag. Dessa
svårigheter skulle man lyckas at öfvervinna, om man i stället för den vanliga
oskulds verlden för Idyllen valde en annan, hvari visserligen hvarje ömt
kännande menniska åtminstone någon gång i sin lifstid befunnit sig, och
hvilken hon sedan alltid med en viss saknad så gerna erinrar sig; och om man
ur den lifligare åldern, våra kännslors vår, sökte ämnen för den pastorala
Sånggudinnan och omkransade den med blommor, hvilka man derifrån
hämtar. Hvilken verld full af de ljufvaste phantasiens skapelser! hvilka
anledningar för den djupt forskande menniskokännaren til de interessantaste
ca-racterer och belägenheter. Den som sjelf ännu är villad af känslornas
värma och fullhet i denna vår, borde just icke försöka några sådana Idyller;
han låte denna fullhet framströmma i lyriska dikter. Men den som ännu
blott i åtankan njuter dessa dagar, den som redan märker sig hafva
öfvergått ifrån inbildningsverlden til den verkliga, den kunde beskrifva för oss
handlingar ur denna det menskliga lifvets mäst känslofulla period, hvilka
förenade alla de vanliga herdedikternas retelser med det höga interesse,
som den Dramatiska Skaldekonsten medför. I dem skulle vi också finna
menniskor, som skulle komma oss at glömma alla borgerliga förhållanden,
emedan de icke känna eller icke vårda dem, som lefde i sina egna kännslor
och bilder, och som dock derunder kännde någon annan verksamhet, än den
at valla sina hjordar och fläta kransar; vi skulle finna menniskor, som up-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
