Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 45
kallade alla sina förmögenheter och yttrade den högsta grad af menskliga
krafter, under sit bemödande, at bringa tingen i öfverensstämmelse med
deras sätt at se. Yåra ungdomskänn slör äro efter vårt läge och våra
egenheter så skillda, at de derigenom redan tillåta individualitet i målningar af
dem; men hvilken blandning af caracterer skulle ej denna epok af vår
lefnad erbjuda, då kännslorna småningom bilda sig til maximer! Yid ingen
annan ålder är caracterernas och sinnelagens individualitet så synbar; i
samma mån åter som de bildat sina maximer til et system, antaga dessa
en allmän prägel af förnuft, och vid denna tid vidtager den gräns vi utsatt
för Idyllens gebit.
Uppsatsens författare (den angives vara hämtad ur en tysk
journal) ger lugnt resonerande programmet för en idylldiktning,
mot vilken ingen av de sarkastiska invändningar skulle kunna
riktas, som fru Lenngren så bitande kvickt formulerat, när hon tillät
sig att driva med de bräkande herdakvädena. Hon har själv
övergått från inbillningens värld till verkligheten, och hon har i hög
grad förmågan att ge "individualitet" åt sina barnbilder.
Trots den sällsynt lyckade verklighetsteckningen — tänk blott
på en rad som "frisk aptit och nötta klackar" — skimrar likväl
filosofien igenom även i dessa barndikter. Lamm har påpekat, att
"Pojkarne" har en avlägsen likhet med Gyllenborgs "Ungdomens
försvar". Det förefaller mig, som om denna dikt, vilken i
omarbetat skick ingick i Creutz’ och Gyllenborgs "Vitterhetsarbeten"
1795 och då särskilt uppmärksammades i StockholmsPosten, spelat
en ganska stor roli för fru Lenngrens barndikter, kanske mest för
"De små på landet". Jag skulle vilja säga, att denna är det
lyriska extraktet ur Gyllenborgs stora retoriska dikt, som emellertid
även i sina alexandriner rymmer mycket av känslofullhet, nästan
sentimentalitet. Vissa partier i diktens början påminna oss i
stämningen om fru Lenngrens "Rosen utan törnen" och "Häckburen".
Gyllenborg, som ser på sin egen och Creutz’ ungdomstid, är just
"en känslig vis", som skådar "lifvets korta paradis", och han har
en avundsvärt lycksalig tro på "naturens milda magt" att ställa
allt till rätta. Han är ännu mycket yngre än fru Lenngren,
som hör till en senfödd och i mångt och mycket desillusionerad
generation; och han utbrister trosvisst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
