Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Anton Blanck
sekventare än någon annan använt dikten som basis för analysen
av fru Lenngrens idévärld och konsekventare än någon annan
reagerar mot emancipationstidens oförstående kritik av de "ovittra"
stroferna,1 ivrigast sedermera upptagen av Warburg mitt under
brinnande åttiotal och Ibsen-Strindbergsdiskussioner.
Warburgs mening att fru Lenngren skrivit orden "med läsning
öd ej tiden bort" ete. "par dépit" såsom uttryck för "hvad
världsklokhet bjöd" synes sålunda icke ha stod av vad den bästa
traditionen säger oss. Diktens tillkomsthistoria torde tvärtom ge vid handen,
att dessa ord, trots det ironiska pirouetterandet, hade en mycket
bestämd personlig innebörd, att hon med dem avsett ett energiskt
försvar för att vitterheten blott hörde till nipperna hos henne.
Att hon spetsade till sin mening så skarpt, berodde på att hon
kände sig anfallen och mot sin vilja framsläpad. Förmodligen
spelade här in vissa omständigheter, som gjorde att hon ansåg
offentligheten oläglig just då. Jag har redan framhållit, att tidsläget var
på en gång dystert och farligt. Gustav IV Adolfs olyckliga
despotiska period tog sin början under dessa månader. Det offentliga
omnämnandet av hennes diktning kunde ju icke undgå att ställa
hela hennes uppträdande i klarare ljus. Alltför kraftiga
påminnelser om hennes mer oppositionella produktion voro knappast
önskvärda, då Lenngren nu sökte hålla en så moderat kurs som
möjligt, och det förefaller icke osannolikt att olustkänslor av denna
anledning bidragit att ytterligare stärka hennes kärlek för och
längtan efter ett anspråkslöst privatliv långt borta från all vitter
ära. Jag har redan påpekat, att hennes vers i tidningen efter
tryckfrihetsinskränkningen i mars 1798 blir alldeles inoffensiv och att
hon låter tendentiösa saker, gamla eller nya, bli liggande. En blick
på hennes förteckning över sin produktion visar, att regressen
tager sin början just från våren 1798, även om de båda följande åren
medföra några utomordentliga "mästerbitar". Av vad hon skrev
1799 synes knappast någonting annat än den nästan heineska
"Björndansen" ha kommit fram före 1819.
1 »leke utan skäl», skriver han, »har man i spetsen för fru Lenngrens
Skaldeförsök stält ’Några ord’ ete. Denna dikt innehåller i sjelfva verket
hennes program.» 11:349-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
