Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agne Beijer, Abbé Domenico Michelessi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Abbé Domenico Michelessi 127
Gustav III av Moritz von Brahm.1 Skillnaden är endast den, att
den förra versionen i motsats till den senare är alltigenom rimmad
och därtill stilistiskt om möjligt ännu svagare.
Detta M. v. Brahms Gustav Vasa-drama har icke varit
forskningen alldeles obekant. Av en not i Teater och drama under
Gustaf III (s. 9) framgår, att Levertin haft det i hand och väl även
något tagit del av dess innehåll. Egendomligt nog har han
däremot i den ingående litteraturhistoriska analysen av Gustav III —
Kellgrens Gustaf Vasa (i Gustaf III som dram. förf.) alldeles
försummat att omnämna detsamma. Även Klemming har varit det på
spåren; han meddelar i Sveriges dramatiska litteratur s. 554
(Främmande om Sverige), att ett sådant drama "omtalas från 1770-talet
såsom förenande snille, uppfinning och smak med höga tankar och
ädla uttryck."2 Om de svenska översättningarna därav i hans eget
bibliotek nämner han dock ingenting.
1 Moritz von Brahm var liksom Michelessi en litteratör och lycksökare
av internationell typ — endast på ett lägre plan — som ödet i början av
1770-talet fört till Stockholm. Han var född i Ehrenbreitstein vid Coblenz
år 1744, praktiserade till en början som adjunkt i Königgrätz och blev 1770
sekreterare vid Nationaltheater i Wien under en för denna institution
betydelsefull reformperiod. Redan något år senare åtföljde han emellertid den
kejserlige gesandten Baron Wiedman till Stockholm som dennes sekreterare.
Här blev han bl. a. medlem av Utile Dulci. Senare skall han ha vistats i
Görz och slutade sin bana som Polizeidirektor i Innsbruck.
Han hade redan före sin ankomst hit en icke obetydlig dramatisk
produktion bakom sig, både som originalförfattare och bearbetare av utländska
stycken (se Goedecke, Grundriss zur Gesch. d. deutschen Dichtung 5: 2 s. 313).
Mest lycka skall hans »Emilie, oder die Glückliche Reue» ha gjort — dess
karaktär av efter-lessingskt Rührstück är angiven redan med titeln. Inom
samma genre föllo även hans andra pjeser. Ingen av dem synes ha funnit
vägen till svenska bibliotek. O. Teuber, författaren till Das Hofburgtheater,
Th. II av det stora arbetet Die Theater Wiens (Wien 1897), finner dem,
sannolikt med rätta, ganska medelmåttiga. Mindre skonsam är en annan av hans
recensenter — Wolfgang Goethe, som ägnat hans »Ungegrundete Verdacht»
och hela genren en mördande kritik i Frankfurter Gel. Anzeigen {Werkey
Weimar 1887 ff., T. 37, s. 227).
Av hans senare produktion kan framhållas en liten brevroman av ett
visst intresse för oss: »Die Schwedische Heloise» (Berlin 1777), vars hjälte
fingeras vara student i Uppsala. Därtill inskränker sig visserligen också hela
lokalfärgen.
2 Med all säkerhet bar Klemming sin uppgift från en
stockholmskorrespondens i Hwad Nytt? för den 28 april 1773, där ordagrant samma uttryck
användas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
