Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Friedrich Menius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friedrich Menius 73
forskade grunden i predikningar och teologiska traktater, ty den är en
tvivelaktig sak, som hör de filosofiskt-kritiska skolorna till. Ty härigenom
skulle Kristi kyrka befrias från många strider och icke splittras i olika
partier.» I denna anda säger han sig ha skrivit sin bok, varom företalet
vittnar, i vilket han beder om granskning, icke om spö och bojor.
Efter denna inledning, som åtföljes av några smickrande ord till
drottningen, som ej velat döma honom ohörd utan hänskjutit hans sak till en
sådan samling av lärde och vise män, ger han en förklaring av den
innebörd, att han är beredvillig att erkänna, återkalla och avbedja sina
villfarelser, varhelst dylika påvisas. Men så vitt han kan finna, bestå dessa i
hans sätt att uttrycka sig och där han på detta vis vållat missförstånd skall
han öppet erkänna det och framlägga, i rent teologisk formulering, sin
verkliga tro. Endast efter denna vill han dömas. Om någon sedan vill öppna
en filosofisk kontrovers mot honom, finnas i hans bok tillräckliga ämnen
därtill. I fall några i hans filosofi insprängda teologiska yttranden blivit
kvar, vilka här icke synas tillräckligt förklarade, må de betraktas såsom
aldrig fällda eller såsom uppenbart falska. Här vill han emellertid blott
uppehålla sig vid de framkastade anmärkningarna, vid vilkas bedömande
endast må tas hänsyn till Den Hel. Skrift, de tre ekumeniska Symbola, den
Augsburgska bekännelsen och Upsala mötes beslut. Alla övriga mänskliga
traditioner, hur värdefulla de än kunna vara, må hållas fjärran, varhelst de
icke överensstämma härmed.
»Må ingen lägga mig till last», yttrar Menius vidare, »att jag icke
svarar med det enda ordet: jag återkallar. Jag ber var och en besinna det
tunga allvaret i denna sak, som gäller icke blott kroppen utan även själen.
Ty huru kan man bekänna, vad man aldrig haft i sinnet?» Han tar Honom,
som kan rannsaka alla hjärtan, till vittne, att han aldrig kommit på den
tanken att förneka treenigheten eller Kristi sanna mänsklighet. Möjligen
har han felat genom att använda något hittills inom kyrkan icke brukat
ord, vilket han öppet och ärligt vill erkänna, men väl till märkandes, det
gäller ett filosofiskt och ej ett teologiskt verk. Därför har han varken
formellt eller reellt i detta fall begått något fel. »Icke desto mindre», tillfogar
han här, »vill jag genast återkalla och avbedja, vad jag härutinnan kan
hava syndat.» Och han lovar att framdeles avhålla sig från de påtalade
uttryckssätten. Samtidigt har han den i hans situation beundransvärda
djärvheten att slunga sina motståndare i ansiktet, att de i själva verket i
fråga om treenigheten använt en av kyrkan fördömd formel. Han ber dem
därför att icke strida om ord utan bevara trons enhet och draga i
betänkande, vad ryktbarhet och ära väl Reverendum Consistorium kunde förvärva
åt detta frejdade konungarike, om man fällde honom som kättare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
