Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Friedrich Menius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 Johan Nordström
han sig av sin broder ha hört, att man ej godtagit hans
förklaringar. Bönfallande och ödmjuk, gör han ej längre några försök
att försvara sig utan betygar blott i bevekande ordalag sin
uppriktighet och rättrogenhet.
Ehuru denna skrivelse synes tillfredsställa synnerligen höga
anspråk på underkastelse, tog man dock ingen vidare notis om
densamma och den olyckliga fången gör då ett nytt försök att hos
drottningen utverka sin befrielse genom den här ofta citerade
skrivelsen av den 18 augusti.
Inledningsvis framhåller han här, att då han nu avgivit en
högtidlig bekännelse, det vore tid att processen avslutades. Under
detta religionsmål hade man mera disputerat än talat till kyrkans
uppbyggelse, utgivit falskt för sant och gjort svart till vitt och
från hans sida påyrkat uttalanden, som redan gjorts.
Därefter ger han i 13 punkter en relation av processens
förlopp och bifogar härtill åtskilliga aktstycken, som vi redan känna
till. I sitt slutanförande uttalar han sin glädje över, att
ärkebiskopen nu anlänt och själv skall kunna döma om det sätt, varpå
han citerat honom i sin bok. Han framställer vidare en underdånig
anhållan att få taga kännedom om rättegångsakterna och ber att
man skall överväga hans skrivelser, då det skall befinnas, att han
öppet erkänt och gjort avbön för de fel, han begått. Han
framhåller, att det ej längre finnes något skäl att med rätt beröva
honom friheten och att ytterligare plåga honom och hans olyckliga
barn. Han vädjar till drottningen, till rikets mäktige och till
generalkonsistoriet att icke tillåta, att hans anklagare även skola
få vara hans domare. Han är beredd att finna sig i en rättfärdig
dom och lovar att i allt uppföra sig så, att han snarare må anses
värd att benådas än straffas.
Den unga Serenissima Regina hade måhända vid denna tid
intressantare angelägenheter att ägna sig åt och Consistorium
Generale hade sagt sitt ord — nog av, någon ljusning inträdde icke för
den fängslade villoanden. Ett par veckor senare tillgriper han då
sin tydligen sista utväg, att skriva till rikskanslern. I detta brev1
1 UB., K. 80; tr. hos Stiernmàn, a. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
