Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Friedrich Menius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friedrich Menius 79
daterat den 4 sept., som vi delvis förut gjort bekantskap med,
säger han sig visserligen icke ha önskat något högre än att få
nedlägga sina bekymmer inför hans Högvälborenhets fötter, men han
hade hellre med tålmodighet velat bära sitt kors för att icke störa
hans Högvälborenhet i hans sysslande med ting, rörande
fosterlandets välfärd. Dock hade han tröstat sig med hoppet, att Hans
Högvälborenhet efter lyckligt förrättat värv och vid sin återkomst
skulle låna honom ett välvilligt öra. Väl visste han, att den höge
adressaten för sina motståndare varit liksom en Herculesklubba
och alltid för honom själv framhållits icke annorlunda än såsom en
skräckbild, men icke desto mindre hade han längtat efter hans
ankomst, emedan han kände Hans Högvälborenhets skarpa och
oväldiga omdöme, vilket redan för många år sedan hade lockat honom
till det svenska högkvarteret i Preussen. Som redan är nämnt,
betygar han, att det är samma meningar, vilka dryftades under
samtalen vid detta sammanträffande, som nu bragt honom i denna
olycka. Han vill ej besvära rikskanslern med att upprepa vad
som förevarit men besvär honom att ögna igenom
rättegångsakterna, som finnas hos sekreteraren Nils Tungel. Han betvivlar
icke, att rikskanslern därefter skall erinra sig det löfte, han en
gång givit Menius’ moder att taga honom och hans broder under
sitt beskydd. Väl har han kanske felat, men han vill dömas ej av
sina anklagare utan av rikskanslern. Resten av det långa brevet
formar sig till ett vältaligt försvar för honom själv och bittra
anklagelser mot hans vedersakare, som, ehuru han så långt möjligt
gått dem till mötes i deras fordran på avbön, icke låtit sig
tillfredsställa. Till slut anropar han Oxenstierna att förbarma sig över
honom och hans olyckliga barn. Ehuru han under hela sitt liv
haft att kämpa med elände, har han dock aldrig varit i en
sorgligare belägenhet än nu. Ty förutom det, att han är plågad av
sjukdom och själskval, har han ingen ro vid tanken på sina
olyckliga döttrar, som leva i yttersta armod och icke veta, var de skola
finna hägn och föda, för att nu icke tala om de farhågor, som
blygseln och faderskärleken förbjuda honom att yppa.
Även denna bevekande bön förklingade ohörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
