Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Victor Svanberg, Rydbergs romanfragment »Benoni Strand» och femtitalsliberalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Victor Svanberg
får fattas i kristet ironisk betydelse. Ty Benoni löser intrigens
knut genom att gifta sig med sin kusin och så komma i besittning
av sitt arv, som han kunnat på rättslig väg kräva av farbrodern,
romanens avslöjade skurk. Det är troligt, att i romanen av 1851
utövats en på helt annat sätt raffinerad hämnd — någonting i stil
med den jämnåriga "Positivspelarnes" upplösning, där boven
torteras med eld och gift.
Då Warburg alternativt föreslagit Benonis placering på detta
tidiga datum, så sammanhänger det med att han betonar dess
karaktär av sensationell brottmålsroman. Han synes också anse, att
den äventyrliga intrigen svär mot den Dickensliknande realistiska
samhällssatiren. Det kan erkännas, om man blott gör klart för
sig, att båda dessa element och deras inbördes spänning finnas
även hos Dickens. Man måste komma ihåg, att den samtida kritik
och publik, som fann Dickens naturlig och måttfull, inte kunde
jämföra honom med en senare högt uppdriven naturalistisk konst,
utan tog sin tillflykt till honom från den franska fabriksromanens
och Bulwers dubbelt rafflande effekter. Även en modern läsare,
som kommer från ett studium av Sue, frestas att kalla hans engelske
medtävlare subtil. På oss verka Oliver Twists motiv romaneska
och dess psykologi grov. Men tag till jämförelse Sue’s "Martin,
l’enfant trouvé", som på samma sätt kontrasterar samhällets
sedefördärv mot ett lidande barns oskuld. Dess hjälte är en gosse,
som bevarar sin själs renhet, ehuru han uppfödes i djuriskt
tillstånd på tu man hand med en drinkare och därefter råkar i
händerna på en cirkusdirektris, som ömsom torterar och förför sina
späda offer o. s. v.
Gradskillnaden mellan Sue och Dickens är en god mätare på
vidden av klyftan mellan Positivspelarne och Benoni Strand. Båda
romanerna blanda samhällskritik och spännande intrig. Men den
enas skärande toner — slutscenen har nyss antytts — äro i den
andra så märkbart dämpade, att jag vågar uppföra denna olikhet
såsom skäl att datera Benoni Strand till en senare tidpunkt än
Positivspelarnes tillkomstår.
Min analys av romanen utgår från denna förutsättning, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
