Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henry Olsson, Almquists Ormus och Ariman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Henry Olsson
ning till de utvecklade principerna. Diktandet innebär att i
författarens "ideala region en samling af Taflor äro uppgångne", om
vilka han önskar, " att samma Taflor äfven måtte uppgå i en annan
människas ideala region: — att en annan måtte få samma
åskådningar11. Medlet att transponera dessa tavlor i läsarens själ är
skriften. Uppväcker denna i den läsandes åskådning adekvat samma
tavlor, som ha uppgått i diktarens själ, så är skriftens stil
fullkomlig. Stilen måste därför växla allt efter styckets idéinnehåll.
Men innehållet måste också anpassa sig efter den ändliga tillvaron,
där det höga och det låga ständigt ligga sida vid sida. Han är
därmed framme vid vad han kallar grundidén för all humor, vilken
är: "l:o att det sannaste (af likformighet med Verlden) och
lärorikaste (emedan vi se oss hema) Poems taflor äro sådana, der högt
och lågt omväxla i idéerna — 2:o att Stylen för dessa taflors idéer,
för att vara fullkomlig, måste vara på samma sätt ojemn ...". Denna
idé ha emellertid endast engelska och spanska nationerna
(Shakespeare och Cervantes) begripit. Den franska dramatiken däremot
ville ha en oavbrutet nobel och ståtlig stil. "Richter är den ende
nye tysk, som också har Humor. — De andra (hvarken Schiller
eller Goethe undantagen) hafva om stylen samma idé, att noblessen
aldrig bör sluta — och dess form vara jemn".
Den vunna insikten vill han insätta i sitt sammanhang med den
litterära utvecklingen, och han uppdrager alltså skillnaden mellan
Europas äldre bildning, "hvars sista spets Gallicismen är", och den
nya, "hvars begynnelse Germanismen är". Den förra är en
övervägande formalism, den senare är en övervägande essentialism. Med
formalism menas tankens och med essentialism "viljans" välde.
Den som nu anser stilen för "någonting independent af Poemets
idéer" sätter övervägande värde på formen, är formalist. Den nya
tyska litteraturen är i detta fall formalistiskt Den är begynnelsen
till den nya bildningen men för litet konsekvent i essentialismen för
att vara mera än blott en begynnelse och till större delen endast
en opposition *mot gallicismen.
Slutet av det intressanta brevet ställer ännu en gång kravet
på växlande stil för "taflor ur det vanliga (det dramatiska, humo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
